Han är halvvägs nu. Halvvägs till att förväntas klara sig själv. Halvvägs till att kunna gifta sig, köpa en limpa cigg, dra iväg med bilen och gasta "ni bestämmer faktiskt inte över mig". Halvvägs till att få bestämma, inte bara över sin egen framtid, utan även hela landets.
I dag fyller min son 9 år. Om lika många år till blir han 18.
Betyder det att han är halvfärdig nu? Att han kan hälften av allt han borde kunna när han blir "vuxen"? Att han är hälften så intelligent, hälften så självständig, hälften så ansvarsfull?
Kanske.
Han läser bättre än vissa på högstadiet, kan räkna ut vad tröjan som det är 50 procent rabatt på kostar. Han kan koppla in Youtube på tv:n och springa till affären med mammas pengar och bara komma hem med det som han skulle köpa och inget annat. Gott så.
Men det är ju så mycket kvar. Hur länge skulle en nioåring klara sig ensam i tillvaron? Hälften så lång tid som en 18-åring? Knappast...
Frågan är om man som förälder borde jobba hårt för att få inlärning, ansvar och självständighet att accelerera under andra halvan av 18-årsracet. Eller om man snarare gör bäst i att luta sig tillbaka, njuta av den kommande tonårstiden (eh-hum...) och avslappnat vänta in dagen då vår sparv flyger ut på helt egna äventyr.