För fyra år sedan gav Björn Håkanson ut den självbiografiska barndomsskildringen Hur det började, som utspelas i det lilla jämtländska samhället Hammerdal under mitten av 40-talet. När berättelsen börjar har familjen just flyttat dit. Författarens alter ego Jan 7 år, veterinärson, är inte bara ny på platsen, han har också börjat skolan.
Boken hade flera förtjänster, men det som gjorde starkast intryck på mig, var scenerna där den lille Jan läser av hur föräldrarna förändras i vissa situationer, som till exempel när de har gäster, hur deras röster förändras, ”de blir märkvärdiga”, skriver han. Han skildrar så utomordentligt fint hur föräldrar blir annorlunda i barnets ögon, främlingar, när deras röster och beteenden ändras. I all enkelhet är Hur det började en mycket fin och lyhört avlyssnad barndomsskildring.
Ensamhet i Paris
Jag ensam, som nu har kommit, tar vid där den förra slutade. Nu handlar det om författarskolan kan man säga, om den hårda, krokiga vägen till författarskap. Han reser till Paris för att finna ensamheten som skrivandet kräver. Paris ensamhet och likgiltighet är det skydd han behöver. Björn Håkanson har betecknat böckerna som bildningsromaner. Han läste och skrev målmedvetet samtidigt som han trängde in i de andra konstarterna.
Håkanson har varit verksam som författare och kritiker i snart sex decennier. Han debuterade med diktsamlingen Rymd för ingenting, redan 1962. Jag ensam är skriven i två tidsplan och av två författare, dels den unge ännu inte publicerade författaren och dels författaren som skriver i nutid om ett svunnet 50- och 60-tal . Anteckningarna som han skrev då, löper som en väv runt hela berättelsen. Både den unge och den gamle Håkanson talar i texten. Han går i dialog med sig själv. Tittar, granskar, lyssnar – och han förvånas över hur mycket han instämmer i det som han skrev som ung, så mycket som redan låg färdigt inom honom av estetiken och språket innan han ens hade debuterat.
Reglerat liv
Håkanson satte upp regler. För att vinna självrespekt måste han lära sig uthärda ensamheten – undvika vänner, kvinnor och relationer – först då är han värdig uppdraget att bli författare.
Hur det började tycks skriven ur ett behov att undersöka uppväxten, medan fortsättningen Jag ensam inte bärs av samma självklara nödvändighet. Den är flackare skriven, redovisningen lyser igenom texten på ett olyckligt sätt. Men även här finns mycket fina ögonblick som mötet med den unge homosexuelle mannen i Paris, om en förtrolighet som både föddes och föröddes inom loppet av några timmar.