Efter fyra veckor i min nya stad är det mycket som far runt i mitt huvud. Många intryck och tankar. Miljöerna är nya, adresserna likaså och jag vet ju än så länge inte det mest elementära om Katrineholm. Det känns som man hela tiden hälsar på nya människor. Min morgonpromenad börjar dock bli invand. Förbi Kullbergska sjukhuset i arla morgonstund. Jag brukar titta in på sjukhuset och känna stor tillfredställelse över att jag är kry att promenera förbi. Häromdagen pratade jag med en gammal vän som kämpat med cancer i levern i sex år. Mot alla odds lever han fortfarande, nu i den fasta förvissningen att den så kallade Amsterdammetoden ska hjälpa honom. Att tala med den som är sjuk ger en själv insikt om att hälsan inte ska tas för given.
Mina barn, som finns på västkusten och i Västerås, undrar hur jag har det. Om jag längtar hem. Jag svarar då att nu är Katrineholm mitt hem, även om det finns andra hem i mitt hjärta också. Kanske inte så mycket Laholm längre, men Västerås som jag kommer närmast ifrån och så förstås mitt älskade Stocken, det lilla fiskesamhället där min mamma Vera föddes 1916, tre år innan Sverige fick kvinnlig rösträtt.
Jag är precis i slutskedet med en bok om husen och människorna på Stocken och jag har fått en fin möjlighet att uppdatera mig på svensk historia i allmänhet och Orusts historia i synnerhet. Tänk så fattigt det var i många delar av vårt land inte alls långt tillbaka i tiden. För mindre än hundra år sedan hade så gott som alla familjer minst fem-sex barn att försörja trots att inkomsterna var små, kvinnorna gick klädda i svarta hucklen, utan rösträtt och helt utlämnade till makens förmyndarskap. Det ger också perspektiv på Sverige idag och att vi ska vara mycket försiktiga med hur vi hanterar och dömer de som kommer till vårt land som flyktingar. Man behöver bara flytta tio mil, från Västerås till Katrineholm, för att känna sig lite vilsen.
I måndags kväll tog jag chansen att lära mer om Katrineholm när jag gick med på Kullbergdagen anordnad av Viadidakt. Vi samlades ett 30-tal personer vid Kullbergsstatyn i Järnvägsparken. Under ledning av informationsansvarige Robert Davidsson och informatör Elisabet Fardelin vandrade vi sedan runt i magnifika Kullbergska huset. Vilken tur att detta fina hus har bevarats!
Efter rundvandringen var det dags för föredrag med Fredrik Hernblom, Kullbergkännaren och författaren till boken ”Ett köpmanshus i Katrineholm”, som jag håller på och läser. Nu kom mina förutfattade meningar om Katrineholm på skam om staden som ”bara” en järnvägsknut, det är bara att erkänna. Vilka pionjärer och entreprenörer det funnits i Katrineholm!
Inte minst blev jag intresserad av Johanna Andersson, född i Huddinge och som kom hit i slutet av 1878 som 33-åring för att ta över driften av Järnvägshotellet. Oh, vad jag beundrar dessa modiga och starka kvinnor som vågade bryta mot mönster och skapa sig ett eget liv.
Fredrik Hernblom berättade också om 23-årige Gustaf Robert Grönkvist, smeden från Närke, som flyttade till Katrineholm 1887 och som så småningom grundade företaget som försåg först Sverige och sedan stora delar av världen med hästräfsor och andra jordbruksredskap tack vare August Kullbergs handelshus.
Det är underbart att få lära nytt!
Vill du se fler bilder från Kullbergdagen så gå in på min blogg http://kkuriren.se/bloggar/backsblogg
Trevlig helg!