Lördagen en vecka senare var det skarpt läge. Körernas olika hejaklackar försökte överrösta varandra, kamerorna svepte över publiken och strålkastarna riktades mot scenen där kvällens underhållning skulle utspelas. Nu satt jag inte lika bekvämt. Den hårda stolen av plast gjorde ont mot rumpan (kanske för att jag suttit hela dagen, dels i bilen under resan till huvudstaden och dels under det nästan två timmar långa genrepet) och luften kändes kall mot mina bara armar.
Men det gjorde ingenting. Jag var ju där – i studion i Frihamnen i Stockholm. Studiomannen Rolf Keiser och programledaren Gry Forsell förklarade hur allt skulle gå till och fotograferna nedanför mig passade på att knäppa bakom kulisserna-bilder. När Team Gabriel sedan tog över scenen för att inleda det andra avsnittet av Körslaget med Whitney Houstons I wanna dance with somebody blev jag varm inombords, min onda rumpa var bortglömd och stämningen var grym.
Det visade sig att reklampauserna inte var så spännande. Publiken smådansade till Eric Saades låt Popular som strömmade ut genom högtalarna, den utomordentligt trevliga och berömmande Gry Forsell slängde lovord över körerna och småpratade med publiken medan studiopersonalen laddade för nästa tagning.
Ja, nu visste jag vad som hände i reklampauserna. Jag funderade i stället över vad som skulle ske efter programmet när tv-kamerorna stängts av, när jag skulle börja arbeta. Men jag log inombords. Inte för att jag tänkte på vad som skulle ske nästa vecka, utan för att jag var där – i studion i Frihamnen i Stockholm.