Ja, det är sant. Vid Sjövikshöjden finns husfasaderna 1,2 meter från ett berg, berättade DN i juletid. Enligt bostadsbolaget JM är de boende mer nöjda än genomsnittet. De tycker att det är skönt och tyst och insynsskyddat, och bergväggen lyses ju gubevars upp av strålkastare så allt är frid och fröjd.
Tätt och högt. Så byggs det. En gång åkte jag taxi i Stockholm och förundrades över antalet byggkranar som vi passerade. "Om du kastar ut en sten från fönstret når den inte marken", sa chauffören. Nu utreder bland annat Svenska byggnadsvårdsföreningen hur en byggprocess kan resultera i att folk blott ser en bergvägg från sovrumsfönstret. Själv undrar jag hur det är ställt med livet i huvudstaden om det anses mysigt att bo granne med en del av Mordor.
Det är tur att vi människor är olika, för jag skulle få tokspel och behöva andas i en påse efter fem minuter med bergväggen – samt ta några extra andetag när jag tänker på mitt banklån. Och skulle inte ljuset från strålkastarna kännas lite som Saurons allseende öga?