Två giganter, så lika varandra men samtidigt varandras motsatser, möts än en gång. De har känt varandra länge. Genom decennierna har de umgåtts som vänner och ovänner, stundtals mycket nära varandra, ibland på avstånd – i flera bemärkelser.
Ingmar Bergman: PM är inte, som titeln kan antyda, ännu en biografi över det svenska film- och teatergeniet. Boken är en fascinerande berättelse om två män vars liv på ett sofistikerat sätt kom att flätas samman till en sällsam gemenskap. Allt beskrivet ur Jörn Donners minne och från hans perspektiv. Men med en god portion självironi och med den åldrande författarens nyktra distans till såväl det förflutna som till nuet bjuder författaren på en roande vinklad berättelse om Sverige, svenskt kulturliv, svensk filmhistoria i allmänhet och Bergmanfilmer i synnerhet, om Ingmar Bergman och – inte minst – om Jörn Donner.
Med tanke på att det mesta om Ingmar Bergman redan är filmat eller skrivet – huvudsakligen i regi av Bergman oavsett formella upphovsmäns och regissörers namn – höjer Donner onekligen läsvärdet med att lägga samman sig själv med Ingmar Bergman.
Att just Jörn Donner av alla, som den jagfixerade person vi uppfattade honom som när han försökte erövra Sverige (hans eget uttryck), valt ett grepp som nästan alltid misslyckas – att berätta om sig själv i tredje person – blir i det här fallet annorlunda och helt rätt. I boken kallar Donner sig själv genomgående och kort och gott för J. En sorts falsk men avsiktligt genomskinlig ödmjukhet från berättarens sida. En sofistikerad parodi på Bergmans eget offentliga förhållningssätt.
Kontakterna mellan Donner och Bergman var till en början ensidiga. Redan 1949 när Donner som 16-åring gick, som utbyteselev från Svenska Normallyceum i Helsingfors, på Södra Latin i Stockholm ser han Ingmar Bergmans första film Fängelse – och imponeras. I början av 60-talet blev Donner nästan lite Bergmanexpert som filmrecensent på Dagens Nyheter. Så småningom möttes de som kolleger pch Donner hade faktiskt viss internationell framgång som filmregissör – för att inte tala det verkligt stora erkännande som kom mycket senare när han som chef för Svenska Filminstitutet finansierade och producerade Bergmans storfilm, Fanny och Alexander; en film som ingen trodde på, mer än Donner som körde över en rad potentater när han satsade institutets slantar. Men vi det laget hade Donner resignerat. Han brydde sig inte längre om revanschen. Men Oscarsstatyetten är han stolt över.
Donners beundran för sin överman som filmskapare är fullkomlig. Men sammantaget är båda gigantiska personligheter. Jörn Donner var, om jag minns han självbiografiska romansvit från ungdomsåren rätt, redan då en lysande författare. Som författare lyser han än. Han insatser som byråkrat och chef för ledamot Finlands riksdag, som EU-parlamentariker eller som finländsk diplomat i Los Angeles kan jag inte bedöma, men posterna kräver en viss begåvning.
Själv avser han att efter numera övervunna sjukdomar enbart ägna sig åt skrivandet. För det är det han kan bäst, säger han.
Han har viss självkännedom.