300 personer bor i Lerbo socken, fler under den varma årstiden då sommargästerna kommer. Här finns en öppen famn för alla. Församlingens anställda; prästen, vaktmästaren och diakonen träffar de frivilliga, för att planera verksamhet och möten och för att informera varandra om människor som behöver stöd och omsorg. De frivilliga hälsar på de ensamma och sjuka, för att ge tröst, för att bryta en sorgesam vardag, och komma med lite ljus och värme.
— Det är skillnad mellan stad och land, konstaterar Anna Larsson, som varit präst 20 år inne i Katrineholm och som nu tjänstgör i Lerbo sedan fyra år tillbaka.
På kyrkogården, vid klocktornet, ligger fortfarande hyfsat fräscha blommor och böljar i snålblåsten. De minner om en nyligen hållen begravning, en vacker sådan, med mycket sång, musik och värme.
Vi pratar om att det är skillnad på hur döden upplevs. Det finns många olika sorters sorg och därmed också olika begravningar och avsked. Ingen är den andra lik. När små barn, eller yngre människor, begravs är sorgen påtaglig på ett annat sätt. Bottenlös förtvivlan och kanske också vrede behöver släppas fram.
— Man måste få vara arg! Annars är man inte levande, menar prästen, som försöker känna av stämning och känslor inför begravningen. Det gäller att bekräfta både den avlidne och de anhöriga under begravningsakten. Det är prästens viktiga uppgift.
När det handlar om en äldre människa är det ofta inte lika dramatiskt och döden kan till och med komma som en lättnad. Då får också begravningen en annan karaktär.
— När det inte är mycket liv kvar i en människa känns sorgen mera som en saknad.
Kyrkvaktmästaren kommer ofta nära människor på ett sätt som ingen annan gör. Det är honom de möter såväl under bröllop, konfirmation som begravning, men också under den mer grå vardagen. Det är inte ovanligt att det är Pekka Eriksson som tillsammans med de anhöriga hittar fram till den bästa placeringen av en grav.
— En del kommer hit flera gånger för att titta ut och känna in en placering.
När Pekka Eriksson var ny som kyrkvaktmästare i Lerbo 1978 kom en kvinna ridande förbi kyrkogården.
— Är det du som är den nya vaktisen här, frågade hon.
När hon fick Pekkas jakande svar fortsatte hon:
— Då ska jag tala om för dig var jag vill ligga.
Cirka 15 år senare, när kvinnan dött, kom hennes barnbarn för att titta ut en grav till henne. De höll på att bestämma sig för en plats när Pekka Eriksson tog till orda.
— Jag vet var hon vill ligga, sa han och så fick det bli.
Varje år vid allhelgonatid kommer många gamla sockenbor tillbaka. Det är anhöriga eller bekanta till släktingar som ligger begravda på kyrkogården. Ljusen lyser upp i vintermörkret och efter en stilla stund vid graven letar de sig in i sockenstugans värme för en kopp kaffe och prata lite, och för att titta i konfirmationsboken.
— En del har upplevt sorgen nyligen, andra för länge sedan. Vi finns här för att lyssna, prata och bry oss, berättar Ulla Andersson, en av församlingens frivilliga som Katrineholms-Kuriren träffar tillsammans med Inger Hult, Märta Hellström och Signild Söderberg.