År 2009 skärpte Transportstyrelsen genom föreskrifter och allmänna råd möjligheten att få parkeringstillstånd på grund av funktionshinder. Bakom beslutet låg att kommunernas förlust av intäkter genom parkeringsavgifter. Det här har fått förödande konsekvenser för många med funktionsnedsättningar som i stället.
Ordföranden för de Neurosedynskadade har till Näringsdepartementet framfört att de flesta neurosedynskadade inte kan betala i automater. Att stå på ett ben och försöka få in mynt eller sedlar eller kontokort i en automat med andra foten är omöjlighet.
Att ha mynten i munnen och spotta ner dem i automaten är en omöjlighet. Medan Försäkringskassan ger bilstöd med ibland mycket dyra anpassningar för att de ska kunna arbeta så går det inte att parkera bilen. Färdtjänst blir då alternativet och man undrar då vad kommunen tjänar på detta. Kan de dessutom inte arbeta längre så blir den samhällsekonomiska förlusten än större.
En annan grupp för vilken de skärpta föreskrifterna fått allvarliga konsekvenser är de pojkar som fötts med Duchennes muskeldystrofi. Det är en ärftlig sjukdom som bara drabbar pojkar och som yttrar sig i att de inte kan bilda egna muskler. Det finns ett par hundra pojkar och unga män i Sverige födda med den sjukdomen. Symtomen visar sig när pojkarna är några år gamla och leder till att de efter några år inte längre kan gå utan blir rullstolsburna. Så småningom blir andningsmusklerna så påverkade att de behöver andningshjälp och även hjärtmuskeln drabbas. Förr avled pojkarna i tonåren, numera kan de med medicinering och hjälpmedel uppnå sin trettioårsdag.
Här har kommuner och vid överklaganden också länsstyrelser och Transportstyrelse sagt nej till parkeringstillstånd för föräldrarna. Skälet är att pojkarna i sina rullstolar och permobiler inte anses vara värnlösa utan kunna ropa på hjälp om det händer dem något under tiden de väntar på att en förälder eller annan bilförare letar rätt på parkeringsplats. Grundliga läkarintyg och intyg från arbetsterapeuter om pojkarnas dåliga muskulatur och rörelseförmåga har inte hjälpt. Hänsyn har inte heller tagits till att de bilar föräldrarna måste ha för att kunna få in permobiler är extra stora och höga och kräver mer plats än vanliga bilar. En del parkeringshus har till och med så låga tak att bilarna inte går in.
I något fall har Transportstyrelsen har nu Transportstyrelsen veknat och efter ett år av överklaganden har föräldrarna till en pojke med Duchennes muskeldystrofi fått parkeringstillstånd. Jag hoppas att styrelsen nu informerar alla kommuner att parkeringstillstånd bör beviljas familjer med sönder med denna sjukdom. De här föräldrarna har det tungt nog ändå att få vardagen att fungera och ska inte behöva lägga ner en massa energi på att söka och överklaga en sådan sak som parkeringstillstånd. Detsamma gäller det hundratal neurosedynskadade vi har i Sverige. Antalet människor med dessa funktionsnedsättningar ökar dessutom inte. De neurosedynskadade är födda mellan 1959/60 och 1962 och blir inte fler. De med Duchennes muskeldystrofi kan möjligen bli litet fler i och med att dagens behandling ger litet längre överlevnad men någon stor ökning är det inte fråga om. Kommunernas ekonomi kan inte gå överstyr för dessa cirka 300, högst 400 parkeringstillstånd. Det handlar i snitt om ett per kommun. Det borde vi i Sverige ha råd med.
Barbro Westerholm (FP)
riksdagsledamot, socialpolitisk talesperson