I helgen tog jag med barnen till en leksaksbytardag. Vi rensade ut gamla pussel, några gosedjur och lite annat, och bytte in dem mot leksaksbiljetter. Sen fick barnen välja vad de ville från de uppdukade borden med andras avlagda grejer.
Fyraåringens ögon drogs mot en färgglad tingest med praktiskt handtag. Hon visste inte vad det var, men den var fin. Det var en kassettbandspelare.
Väl hemma skulle den förstås testas. Men med vad? Kassettband hade inte nyttjats sedan långt innan barnens födelse. Men jag drog mig till minnes ett mystiskt band som jag sett nånstans i köket. Ett band som vi aldrig lyssnat på eftersom vi inte ägt någon bandspelare. Jag hittade det efter lite letande. Det visade sig bara "Sörmländska allspelslåtar 1". Ett pedagogiskt alster där en speakerröst läser upp namnet på låten, varpå den spelas sakta och tydligt på fiol, för att man ska kunna följa med i ett eventuellt nothäfte. Därpå spelas samma låt igen, med stämmor och allt.
Inte barnens favoritmusik direkt.
Trodde jag.
Fyraåringen släppte nämligen loss till denna, i hennes värld, toppmoderna musikanläggning, och dansade så kjolen yrde. Åttaåringen fascinerades mer av det rent tekniska. Hur hade musiken fastnat på bandet? Och konstigast av allt – när man vände på bandet, kom det en annan låt! Hur gick det till?
Efter att vinylen fått nytt liv i de creddigaste av musikkretsar, spår jag nu en ny trend. Näst på tur gå en ny vår till mötes är förstås – kassettbandet.