Jag vet icke. Men jag vet att Teater Orkas pjäs "40", som hade premiär på fredagen, är en galant uppvisning i samtidens upplevda otillräcklighet, mycket sevärd även för den som inte har en medelålderskris från helvetet.
Trillingarna Signe (Ellinor Linder), Alice (Therese Fasth) och Cissi (Maria Brusman) fyller 40 och Signe bjuder in till firande i sitt perfekta hem, med en krampaktigt Stomatolleende make (stiligt tolkad av Marcus Enqvist) och en son som har fått nedskrivna instruktioner av sin mor inför festen för att inte säga "fel" saker.
Systrarnas mycket sporadiska kontakt med varandra har lett till att de har skapat bilder av sina syskon som lyckade i alla avseenden medan de själva känner sig precis tvärt om. "Jag vill visa att jag också har kommit någonstans", säger Alice till sin buffliga sambo (roligt spelad av debuterande Dragan Jankovic) och griniga bonusson (Martin Eriksson) som förklaring till att hon trots allt vill fira med sina systrar. Signes liv har fastnat i en loop där ytan som hon oavbrutet putsar aldrig vill bli helt skinande, där makens ansträngningar aldrig duger och där sonen (känsligt spelad av Charlie Andersson Wistbacka) som har autism säger sanningar som ständigt får ytan att krackelera. Och Cissi, hon fejkar inför systrarna det lyckliga äktenskapet med Sven (Pontus Kinnander) som hon har skilt sig från av ett oväntat skäl, samtidigt som hon och Sven hanterar ärliga tonårsdottern Greta (Agnes Lindkvist).
Det dröjer förstås inte länge innan födelsedagsfesten är en social katastrof. Vad annars, i ett hus med sanningssägare, martyrer, hemligheter, ångestattacker, en vräkig altan som aldrig blir färdigbyggd och en frispråkig svärmor (fräsigt spelad av Nicka Fröberg) som brakar in i sällskapet och ger den yngre generationens krisande de rätta proportionerna.
Och det är så bra och så smart, med balans mellan humor, allvar och galenskap. Maria Brusmans ljudliga sammanbrott över Signes idyll är en pärla. Martin Eriksson och Agnes Lindkvist är essensen av tonåringar i sina roller. Pontus Kinnanders krypa-ur-skinnet-gestaltning av Sven är formidabel, liksom Therese Fasths halvkvävda bitterhet i rollen som Alice. Och så Ellinor Linder, som spelar ut hela registret och bara äger scenen.
"40" är dramatisk, tragisk och rolig och den tänder ett ljus i tunneln: en präktig 40-årskris kan trots allt vara början på något nytt, där relationer får frodas utom tävlan och där livet rent av kan funka även utan en vräkig altan.