Då borde jag ju med råge ha nått upp till hundra vid det här laget, men icke. Med vuxenlivet följer vissa förnuftiga tankar som gör att man tar det lite mer försiktigt.
Under skidsemestern gäller i stället mottot att den som inte vurpar, har inte åkt ordentligt. Ska man utmana sig själv i backarna så får man stå ut med att landa med nosen i snön då och då. Senast blev det två rejäla kullerbyttor i ravinen, en opreparerad nedfart som barnen lurade med mig i. När skidorna löste ut, så låg jag och kravlade i en meter lössnö och såg ut som en snögubbe.
Senare samma dag bytte jag de alpina skidorna mot längd-varianten, och där är erfarenheten högst begränsad. Sist i gänget gav jag mig ut i spåren för en kilometers utförsåkning till spårområdet. Jag hann bara skrika "Hur faan bromsar man!", innan jag körde över min kompis och vi låg i en hög och sprattlade.
Dagen efter blev det ytterligare en "urspårning" i längdspåret. Men den värsta vurpan var när jag halkade i duschen på skidortens badhus. Tjong, så låg jag där platt på rygg. Folk snackar om att ridning och skidåkning är farligt, men simturen gjorde betydligt ondare.