Fyra förhållandevis enkla ord får det hittills så lättsamma samtalet att stanna av. Skrattet smiter ut genom dörrspringan och ger plats åt den plågsamma sorgen som sveper kallt över oss.
- Erik är sjuk igen.
Fyra små ord som vart och ett är så harmlösa, men som tillsammans blir till en gigantisk kamp för överlevnad.
Erik fick cancer när han var sex år. Den lille killen bar sin sjukdom som en riddare genom otaliga behandlingar, läkarbesök, sönderstuckna armar och halvfulla hinkar med spyor. När andra misströstade kämpade han oförtrutet på med mod, skratt och värme, som ett pansar mot döden. Efter år av sjukdomsbekämpning så tycktes han stå som segrare.
Det var en mycket efterlängtad men bedräglig seger. Nu, sex år senare, är cancern tillbaka. För 14-årige Erik väntar en vår och sommar som han alltför väl vet vad den har i sin beredskap.
- Han lämnar sperma nu. Så att han ska kunna bli pappa.
- Vadå sperma, säger jag oförstående, och ser framför mig en kille som inte haft sexdebut, men som ändå ska lämna vätskan med simmande guppies som vill framåt.
- Läkarna är rädda för att ytterligare strålning, han har ju fått så mycket redan, ska göra honom steril. De vill samla hans sperma för säkerhets skull.
Det är säkert en god och framåtsyftande tanke, men den ter sig så främmande. Men det är väl så allting gör som vi inte har något vetskap om?
I stället så går vi runt i vår vardag, där det förvisso finns sådant som inte är så lätt för många av oss, men som i förhållande till spermatappning för en 14-åring, ändå ter sig pinsamt lättvindigt.
Jodå, jag har varit förkyld i ett par veckor och det låter illa om mig på natten, men det är inte alls något som jag ska plåga omgivningen med att beklaga mig över. Inte heller kan jag (ursäkta mig nu kära läsare) dela upprördheten över att veckomarkeringen på förstasidan försvunnit sedan omgörningen av Kuriren. Vi sätter snabbt dit vecka 6 igen.
Men när den äldre mannen ringer till våra vänliga kvinnor i Kurirens kundtjänst och avslutar samtalet med "djävla fittstim", för att biotiderna inte står i tidningen varje dag på gratis redaktionell plats, då rinner min bägare av tålamod över. För ett ögonblick funderar jag över en kraftfull motåtgärd. Sedan besinnar jag mig och inser att det förmodligen skulle bota föga. Jag nöjer mig med att konstatera att jag ju i alla fall inte behöver vara gift, eller vän, med någon som inte har vett på att uppföra sig bättre mot det motsatta könet.
Lova mig att ta vara på den här helgen! Och var snälla mot varandra!