Tidningen väcker känslor! I veckan har jag varit i allt från lycksaligt välkomnande rus bland snälla lamm, till att bege mig in i lejonets kula. En spännande resa mellan ytterligheter som det anstår en chefredaktör med vilja att träffa läsare och både få muntra tillrop och syrliga kommentarer.
Vi börjar med den mer lättsamma uppgiften att möta läsare. I veckan har vi gjort två stopp med Kuriren-bussen, dels i Sköldinge, dels i Baggetorp. På det förstnämnda stället höll vi om inte på att frysa ihjäl, så i alla fall bli nedkylda så det krävdes en lång stund i badkaret på kvällen för att helt tina upp. I Baggetorp lyste solen på oss såsom en höstsol kan värma upp både kropp och sinne. Det krävs speciella människor för att klara den så ombytliga hösten vi har i det här landet.
I Sköldinge stannade två trevliga personer till med sin bil där vi stod lite avsides till nedanför skolan. Saken underlättades inte heller av att det ösregnade i stort sett hela tiden och blåste. Vi borde förmodligen valt en annan plats att stå på, men det tar vi nästa gång. Nåja, Yvonne och Lars Gunnarsson ville berätta om tisdagscaféet i Folkets hus. På ideell basis sköter några par uppdraget att förgylla vardagen för sina medmänniskor. De bakar och fixar kaffe och så kommer Sköldingeborna och sätter sig till dukade bord. Sörplar sitt kaffe och äter en hemmalagad bulle därtill. Diskuterar det som hänt, både högt och lågt.
Nu finns det två sätt att förhålla sig till detta tisdagscafé för lokaltidningen.
1. Vi struntar i det, eftersom det inte anses vara av något större nyhetsvärde eller uppnå någon högre verkshöjd på viktighetsskalan.
2. Vi går dit, eftersom människorna som går på tisdagscaféet gillar och värdesätter det.
Vilket tror ni att vi gjorde i tisdags? Visst, övervägde vi för ett ögonblick att strunta i detta café och i stället köra hem till värmen i tidningshuset.
Men vi åkte till Folkets hus och möttes av ett 20-tal personer som tyckte det var kul att vi kom. Ni ser en del av personerna här på mina två kort. Inte världens bästa kort, det är helt rätt, men det är ett bildbevis från Sköldinge. Förmodligen första och kanske enda tillfället som de här personerna kommer att bli förevigade i lokaltidningen. Det blir ingen rusning till kiosken för att köpa lösnummer av Kuriren på grund av att Sköldingeborna är med i tidningen, men det är oerhört viktigt av flera andra aspekter:
* Lokaltidningens journalister ska vara ödmjuka inför uppdraget och ha förmågan att inspireras av såväl stort som smått
* Vi ska visa hela fältet av det som händer i vårt spridningsområde, för alla är lika viktiga
Om vi inte bejakar detta uppdrag kommer vi aldrig att börja öka i upplaga igen. Och det förstår ni, det ska vi! Så ta mig sjutton att vi ska!
I fredagens tidning har vi allt från Gaddafis död, till avslöjande reportage om ett verkningslöst tuggummi som är den stora snackisen bland folk, till lättsamt om boulespelare i Baggetorp. Smörgårdsbord för tidningsläsare!
Att vi ska öka upplagan bestämde jag mig för när jag på torsdagskvällen höll ett föredrag för Lions i Katrineholm. Lejonets kula med ett 40-tal män som nästan ville äta upp mig. Nej, inte alls alla, men några var bra sugna på att sätta tänderna i mig...
Lejonen tyckte till om mycket. Bland annat tyckte de att Kuriren har för många faktafel, att vi letar det negativa, att vi inte citerar rätt och vinklar för mycket. Till en viss del har de säkert rätt, i annat kunde de vara mer nyanserade.
Det allra viktigaste var i alla fall det jag bestämde mig för i torsdags kväll i Gula villan i Katrineholm. Om ett år ska jag vara tillbaka till lejonen. Då ska de ha en helt annan uppfattning.
Trevlig helg!
PS Tack till Ingvar Andersson, som tycker att jag skriver så han begriper.
"Det är skönt för en äldre man med sjuårig folkskola som grund, att slippa ha ordboken bredvid sig för att försöka klara ut vad skribenten möjligen kan ha menat.