– Jag köpte en Vasaloppsskulptur och tänkte ”En gång ska jag åka Vasaloppet”, säger Göran Gustavsson som i dag är 59 år gammal och lantbrukare.
Några år senare började Göran Gustavsson åka längdskidor och deltog i Kolmårdsraiden som är ett längdskidslopp mellan Nävekvarn och Ålberga.
– Nävekvarns och Ålbergas skidklubb började arrangera Kolmårdsraiden. Där var jag med några gånger under slutet av 80-talet.
När snön försvann hoppade han på cykeln. Något som han fastnade för.
– Jag tränade med min farbror och sedan följde jag med honom till Vätternrundan som jag cyklade tre år i rad. Men det tog väldigt mycket tid att träna inför det. Man måste börja tidigt på våren och har det har jag inte riktigt tid med. Så jag började med skidåkningen igen och 1996 åkte jag mitt första Vasalopp.
Allt flöt på bra för Göran Gustavsson. Han hade åkt sitt första Vasalopp som han bestämde sig för redan den där sommaren vid Lidmesforsen. Inte nog med det så åkte han även två Vasalopp de efterföljande åren också. Men sen blev det konstigt.
– Hösten 1998 var väldigt besvärlig. Det blev mycket jobb och regnade väldigt mycket vilket var dåligt för lantbruket. På eftermiddagarna började jag känna mig helt matt och var tvungen att gå in och äta för att bli piggare. Jag tappade koncentrationen och blev trött.
Vintern kom och Göran Gustavsson började träna inför sitt fjärde Vasalopp och passade även på att ta semester.
– Hela familjen åkte till Gran Canaria. Jag började helt plötsligt känna ett stort sötbegär och blev väldigt törstig. Jag tänkte att det kanske hade med värmen att göra. Men jag kunde svepa en hel colaburk som jag knappt kunnat dricka upp tidigare.
Semestern var slut och Vasaloppet väntade.
– När jag tänker efter var jag verkligen inte pigg. Men jag och en kompis åkte upp till Vasaloppet. Jag kände fortfarande det där konstiga sötbegäret men tänkte: ”Det är väl inte så farligt. Det går att åka ändå”.
Göran Gustavsson åkte till startledet. Huvudet började dunka och han började se suddigt.
– Då valde jag att hoppa av. Jag och min kompis hämtade våra grejer och åkte hem direkt. Min fru sade till mig att vi skulle åka till akuten för att kolla upp det, och det gjorde vi.
Läkarna kunde knappt tro sina ögon när de mätte hans värden.
– De konstaterade direkt att jag hade skyhögt blodsocker. De sade: ”Du har fått diabetes typ 1”. Mätaren stod på high och enligt dem så hade jag så pass högt värde att kroppen inte skulle klara av det, säger Göran Gustavsson medan han tar en slurk av sitt kaffe ur den vita porslinskoppen och kollar ut genom fönstret.
– Rullgardinen drogs ner och jag tänkte att mina aktiviteter skulle försvinna. Det skulle bli en helt annan livsstil.
Tidigt frågade Göran Gustavsson läkaren om han kunde åka Vasaloppet och andra långa lopp igen. Han fick svaret ”Nej det är nog inget att tänka på”.
– De sa att jag skulle ligga på sjukhuset i 14 dagar. Men jag tänkte: ”Vad fan, 14 dagar har jag inte lust med”.
Göran åkte in till akuten på söndag kväll och åkte hem torsdag eftermiddag. Han fick lära sig att injicera och kolla värden.
– Jag fick ändra kosten. En hel del småsaker. Inget socker till kaffet och bara några nävar chips till exempel. Tidigare har jag kunnat äta hur mycket som helst, säger han och kollar ned mot den pärlsockrade kanelbullen som ligger bredvid kaffekoppen.
– Men bullarna vill jag inte vara utan. De är så goda!
Återhämtningen gick snabbt och han fick in rutinerna. Redan kommande år (2000) anmälde han sig till ett nytt Vasalopp.
– Min diabetessjuksköterska sade att det inte var några problem och att motion bara är bra. Så motion är som en medicin för mig i dag. Innan mitt första lopp som diabetiker tog jag en spruta med basinsulin (långtidsinsulin). Under loppet tog jag en liten dos (måltidsinsulin) just innan jag drack blåbärssoppa. Och åt en bulle såklart, säger han med ett skratt.
Göran Gustavsson fullföljde hela loppet och kom i mål.
– Jag var inställd på att det skulle gå och jag kan inte säga att jag mådde sämre då jämfört med tidigare lopp som jag åkte frisk.
I år gjorde Göran Gustavsson sitt 20:e Vasalopp. Han har lärt sig att leva med diabetes, motionerar mycket både själv och med hunden Kenzo och kanske blir det ett till Vasalopp eller något annat lopp. Men det är en sak som inte riktigt går att släppa.
– Varför jag blev drabbad är det ingen som vet eller kan svara på ... det känns konstigt. Men jag brukar tänka på de barn som får det. Det måste vara en riktig belastning för både barnen och föräldrarna.