– Vi försökte ha ett vanligt liv. Vi gick på bio och skrattade, men släcktes bioduken visste vi att något var på gång. Man var inte rädd, varför skulle vi sitta inne och gömma oss för?
Horst Mulder var 16 år när det andra världskriget förklarades avslutat den sjätte maj 1945. Han hade med sin familj upplevt kriget i Berlin, och de blev efter krigets slut tvungen att lämna landet på grund av sitt holländska ursprung. Med häst och vagn begav de sig till Holland för att bygga upp sina liv på nytt.
Men lugnet varade inte länge. På grund Hollands dåvarande konflikt med Indonesien så skulle bröderna Mulder, Horst och Hans, bli tvungna att mönstra.
– Vi hade fått nog av krig. Vi hade redan genomlevt ett och ville inte bli soldater i nästa. Så jag tog mina sparpengar och flydde till Sverige, berättar Horst Mulder.
Han är i dag 88 år gammal och bor i Marsjö gamla skola sedan över 50 år tillbaka. Att han hamnade där, tycker han själv var en slump. Så fort han klev av färjan i Malmö den där höstdagen i oktober 1947, blev hans inslussad i arbetslivet. Lantbruket i Borrby i Österlen skrek efter arbetskraft och där började livet i Sverige.
Brodern, systern och föräldrarna följde efter inom ett år. Tillsammans bodde de och jobbade på Åsviks säteri nära Valdemarsvik. Tiden där blev kort och snart fick familjen lov att flytta igen. Utan några tillgångar fick de tag på ett arrende i Nykvarn, utan ström och vatten.
– Men vi hade tak över huvudet. Vi fick rätta munnen efter matsäcken, berättar Horst Mulder och ler.
1950 startade bröderna företaget som i dag heter Mulders maskinstation AB. Innan flytten till Vingåker skedde ännu en slump, som ledde till det som Horst beskriver som de bästa 53 åren av sitt liv.
– Jag träffade Elsie 1951, på logdans. Hon kom från Taxinge och jobbade i telefonväxel då, och vi hade samma tankesätt. Fem år senare gifte vi oss.
1961 föddes deras första son och vid det laget bodde de i Marsjö och drev företaget tillsammans.
– Det var några tuffa år. Vi fick räkna pengarna, men vi hade varandra. Men jag minns så väl, precis efter Rolfs födelse. Vi hade fem kronor kvar efter att räkningarna var betalda och jag gick till det som då var Hugos konditori i Vingåker. Jag köpte en tårta för tre kronor och 75 öre och resten av månaden hade vi en krona och 25 öre. Men då var det fest, riktigt kalas, säger han och ler.
När Horst Mulder tänker tillbaka på sitt liv känner han sig nöjd.
– Jag ville göra rätt för mig, och vi har haft ett bra liv. Det enda som gått snett var att Elsie inte fick leva så länge, säger han och tittar ned i knät.
Elsie gick bort 2009 efter att ha varit sjuk i Alzheimer. I dag tillbringar Horst tiden med barn, barnbarn och deras barn. Även om Horst Mulders liv kretsat kring företaget, är det inte viktigt för honom att det lever kvar.
– Det materiella spelar ingen roll. Jag såg under kriget hur allt mina föräldrar byggt upp försvann på fem minuter. Det viktigaste vi har är varandra.