Antagningsprov. Smaka på ordet. Går det kalla kårar längst din ryggrad? Inte det? Men visst känner du hur svettkörtlarna i händerna börjar bråka? Röda kinder? Om inte, är du väl helt enkelt en harmoniskt kolugn människa. Till skillnad från mig.
Vartenda prov jag har klottrat mig igenom under mina 14 skolår har känts som ett hinder. Något nervositetsframkallande, som kan avgöra betyget. Högskoleprovet kändes klart jobbigast, tills något läskigare dök upp. Ett annat prov gjorde mig orolig flera månader i förväg. Jag talar om det stora antagningsprovet till den stora yrkesutbildningen.
Eftersom jag vill bli en ”riktig journalist”, har jag det senaste året läst en grundkurs i journalistikvetenskap. So far so good. Men för att ta examen, måste jag även gå kursen som innehåller redaktionell praktik. ”Ja men gå den kursen då!” tänker du kanske nu. Om det bara vore så lätt. För att få fortsätta på samma spår måste man tyvärr ta sig över ännu ett hinder: Det stora antagningsprovet. Av alla som vill bli journalister genom Stockholms universitet kallas ett bestämt antal till detta prov. Endast hälften kommer att antas.
Så fort jag läst på om reglerna började oron mala i mig. När jag sedan tittat på exempelprov, blev jag riktigt bekymrad. Den kreativa skrivdelen kändes inte ogenomförbar, men samhällsfrågorna! Hjälp! Aldrig har jag väl känt mig så dum förut. Många fick lyssna på mina buttra klagomål i förskott. ”Varför förväntas vi kunna ungefär alla namn, årtal och händelser i hela världshistorien? En journalist får ju ändå inte ange sig själv som faktakälla!” fräste jag.
Provet närmade sig och jag pluggade några ministernamn. Det var allt jag hann parallellt med B-uppsatsen. Nervositeten växte som en klump i magen då jag intalade mig att det där provet avgör om jag blir en riktig journalist eller inte. Enda chansen! Den ultimata prövningen! Vinn eller förlora! Aaaaah! Jag sov inte gott natten innan.
Nu är provet avklarat. Precis som fruktat, var samhällsdelen tuffast. Den gick nog ”sådär”. Till min lättnad höll de flesta provdeltagarna med om det, och det borde betyda att jag inte är exceptionellt obildad! Skönt! När jag äntligen lämnade skolans lokaler, kanske för sista gången, kände jag faktiskt ingen oro längre. Jag hade nämligen kommit fram till en sak.
Ett prov är inte hela världen. Det är det verkligen inte. Man kan alltid byta spår eller hitta en annan, liknande utbildning. En vän sa en gång två simpla men kloka ord till mig. Jag glömde nästan bort dem i all plugghets, men det är ju faktiskt så att ”försöka duger”.