Precis som alla socialförsäkringar är föräldraförsäkringen skapad av politiker. Inte för att de ska framstå som alla goda gåvors givare, utan för att uppnå något. I det här fallet att familjer får ihop ekonomin när barnen är små.
Därför är det ett lika politiskt beslut att öka som att minska antalet dagar, ta bort ledigheten helt som att bibehålla status quo. Kärnfrågan, vilket påpekas av Gulan Avci, ordförande i Liberalernas jämställdhetspolitiska arbetsgrupp, är: Hur kan de 42 miljarder kronor som årligen läggs på föräldraförsäkringen användas på bästa möjliga sätt? (DN Debatt, 1/2)
Svaret kan aldrig vara att det optimala är om Försäkringskassan år efter år betalar ut en ersättning utan uppföljning. Inte heller att staten ska strunta i om en försäkring, som den själv har konstruerat och vi alla finansierar gemensamt, får oönskade konsekvenser.
Och så är det i dag.
Allt fler pappadagar till trots tar kvinnor fortfarande ut tre fjärdedelar av ledigheten, vilket leder till att de senare går ner i arbetstid, vabbar mest, halkar efter lönemässigt och får sämre pension. Det står givetvis var och en fritt att göra dessa val, men det bör i så fall ske på egen bekostnad. Inte med riksdagens och Försäkringskassans goda minne.
Därför är det fint att Liberalernas jämställdhetspolitiska arbetsgrupp tar ett ”helhetsgrepp för att utforma en familjepolitik som möter dagens utmaningar”. Där föreslås bland annat att 80 procent ska tas ut innan barnets tvåårsdag, att det ska vara tillåtet att överlåta dagar till en tredje person och att det ska bli lättare för företagare att använda försäkringen.
Sammantaget är det flera bra reformer, som dock behöver kompletteras med att knyta ytterligare dagar till varje förälder. Det är inte att politisera försäkringen. Hela föräldraförsäkringen är redan ett enda stort politiskt projekt.