Det är onsdag den 1 augusti 2018. Värmeböljan, som legat över Sverige i som det känns en evighet, har ännu inte förlorat sitt grepp. Jag och maken har varit tillbaka på våra jobb i ett par dagar. Nu möts vi som hastigast i köket innan vi var och en för sig ger oss i väg till resecentrum i Katrineholm. Han ska ta tåget till Norrköping och jag ska ta tåget till Eskilstuna, som vi brukar. Men det här ingen vanlig dag. Det är makens födelsedag.
– Vi ses i kväll och firar dig, säger jag.
Min plan är att vi ska ta med våra söner till stadens nya, hajpade restaurang. För att hinna med tar jag en timme kompledigt från jobbet och sätter mig på tåget i Eskilstuna med förhoppning om att vara i Katrineholm klockan 17.
Just som vi kör in på stationen i Hälleforsnäs ringer min telefon. Det är maken. Han säger att han inte är säker på att hinna hem i tid för ett restaurangbesök. Det är viss något signalfel utanför Katrineholm. Det är allt han vet. Någon information om ersättningsbuss eller prognos över när felet ska vara avhjälpt går inte att få. Samtidigt blir jag själv varse att mitt tåg stått ovanligt länge på stationen i Hälleforsnäs. Kanske är även mitt tåg påverkat av elfelet? Men ingen har sagt något i högtalarna.
Tåget som jag sitter i är gammalt. Flera av de hårt slitna sätena har ryggstöd som är gravt tillbakalutade, och de går inte att fälla upp. De smutsiga ockragula gardinerna hänger på trekvart framför de otäta fönstren. Nu när vi står stilla är det tyst, men när tåget rullar går det knappast att föra ett samtal. I stället börjar det bli rejält varmt. Vi är många ombord, och det är en och annan deodorant som har spruckit. På toaletten stinker det av urin och vi passagerare har inte fått några besked. Snart får vi dock veta att det är totalt stopp i trafiken och att ersättningsbussar är beställda. Själv chansar jag på att åka med Länstrafikens reguljära buss till Flen och byta till en linjebuss mot Katrineholm. Jag är hemma vid 19-tiden! Men maken får fira sin födelsedag utan familjen. I stället får han hänga med 100-tals svettiga, arga, hungriga och uppgivna resenärer som förgäves söker information på järnvägsstationen i Norrköping.
Vi hörs på telefonen igen. Jag uppmanar honom att gå och äta något på egen hand, så ska jag slänga i mig en macka och ta bilen till Norrköping och hämta honom. Vi är hemma strax efter 21. Trötta, svettiga, besvikna, men inte överraskade. Det är inte första gången och inte den värsta gången. Vi hade inga småbarn med oss, och vi hade inget anslutande tåg eller flyg att passa. Det är bara jobbigt och trist.
Det som överraskar mig är i stället att bristerna i tågtrafiken i Sverige inte har blivit en större fråga i valrörelsen. Bara på min arbetsplats i Eskilstuna är vi en handfull personer som tågpendlar och lever med förseningar, plötsligt inställda tåg, usel komfort och ett evigt tittande på (den ofta bristfälliga) trafikinformationen i SJ:s app i mobilen. Den ständiga ovissheten är det värsta. Kommer jag att hinna till intervjun som är bokad till klockan 9? När ska jag komma hem i dag?
Enligt statistik från SCB pendlar cirka 1,4 miljoner människor i Sverige till arbete och utbildning varje dag. Bara i Sörmland är vi cirka 35 000 pendlare. Lika många som invånarna i Strängnäs eller Katrineholms kommuner. Alla åker förstås inte tåg, men på flera sträckor är det enda alternativet om man vill åka kollektivt. Enligt en rapport från Sveriges kommuner och landsting år 2013 var samhällskostnaden för varje enskild förseningstimme försening för en pendlare 300 kronor. Efter fem år som tågpendlare börjar jag bli dyr för samhället.