Ramen är lika gammal som kortet, det syns inte minst på baksidan. Det är en sådan där ram som experterna i antikprogrammen brukar utbrista små glada tillrop över, sådant som förstärker det historiska värdet. Jag vet inte hur kortet kommit i min ägo, men förmodligen är det något som pappa hade och som jag sedan flinkt sett till att jag tagit hand om. Bredvid Tilda finns ett annat kort, som föreställer hennes dotter Klara (min farmor) och hennes tilltänkte man Johan. Men den här krönikan ska handla om farmors mor.
Tilda hade hunnit komma upp i en ansenlig ålder när bilden togs hos fotografen Syster Hedbergs i Lysekil runt 1930. Hon är propert klädd i en svart klänning med liten vit virkad krage, så som det anstår en djupt religiös kvinna i det schartauanska Bohuslän. Hon var aldrig klädd i något annat än vitt och svart. I klänningsöppningen hänger ett fint smycke, förmodligen i silver med några pärlor. Tilda ser rätt barsk ut och jag hade gärna sett hur hon såg ut när hon skrattade, eller åtminstone log. Men det vet jag alltså inte, för detta är det enda kort jag har på Tilda.
Tilda föddes 7 januari 1844 och döptes tre dagar senare. Kanske var det ett nöddop eftersom hon döptes så snabbt efter födseln? I så fall ingen svaghet som följde henne i livet. Tilda var sjätte barnet i en syskonskara av nio och den av syskonen som levde klart längst. Hon var hela 96 år när hon dog! Gener som hon förde vidare till sina barn; Alfrida blev 90 år, Klara (min farmor) 94, och Edvin hela 102. Undrar om jag också har de där långlivade generna i mig?
Tilda visade sig också betydligt starkare än båda sina män som hon överlevde. Detta trots att andre maken Alfred var 14 yngre. Hemma i hallen i min lilla fiskestuga står Alfreds sjömanskista i tryggt förvar. Varje sommar när jag besöker ön där Tilda bodde och så småningom dog i hög ålder, så går jag in på kyrkogården bredvid Gullholmens kyrka. Det har jag gjort sedan barnsben när pappa tog med mig på den årliga turen till hans älskade morfars grav där ju också Tilda vilade. Pappa satte alltid en begonia på Alfreds grav, klappade stenen och hans ögon tårades.
Nu i helgen tänder vi ljus och minns våra döda. Det är en fin sed!