Nu har vi kommit till den sista akten i kampen om makten i Lerbo församling. Är det kyrkorådet eller kyrkoherden/personalen som bestämmer?
Domkapitlet har beslutat sig för att ta till det stora artilleriet, av desperation, i stundens hetta eller utan eftertanke. Vem vet?
Först avlossar man ett skrämskott mot före detta kyrkoherden i pastoratet med avsikt att få tyst på henne. Om hon inte lyder biskopens order är inte nästa skott för att skrämmas utan då ska hon tystas för alltid.
Men kvar finns fortfarande det besvärliga kyrkorådet i Lerbo. Det kyrkoråd vars valkandidater fått en enorm framgång i senaste kyrkovalet och blivit uppkryssade högt upp på Kyrkans vänner i Katrineholmsbygdens församlings lista och kommer att ingå i det nya kyrkofullmäktiga 2010. Kandidater, som personer i hela samfälligheten har varit med och röstat fram.
Lerbo kyrkoråd låter sig inte stoppas i sitt arbete för församlingens bästa utan arbetar oförtrutet vidare, tillsammans med församlingens diakon Karin, och ordnade en församlingsfest i Lerbo Bygdegård i augusti med cirka 80 deltagare. Församlingsmedlemmarna i Lerbo är hela tiden i fokus. Nu förbereds en församlingsresa senare i höst.
Besöksgruppen och diakon Karin ansvarar för torsdagsträffarna i Lerbo, de enda torsdagsträffar som överlevt de här två årens turbulens. Torsdagsträffarna i övriga pastoratet har lagts ner på grund av brist på besökare.
Det polisanmälda ofredandet mot tillförordnad kyrkoherde Karola Lindqvist Wahlbeck har nu tagits som intäkt för det slutliga kanonskottet mot Lerbo kyrkoråd/församling. Delar av kyrkorådet har tidigare förgäves försökt att få samtala med tf kyrkoherde Karola Lindqvist Wahlbeck och kyrkorådets ordförande har förgäves försökt få komma till Strängnäs, för ett samtal med biskop Hans-Erik Nordin.
Ett kollektivt straff har utdömts. Inget gudstjänstliv får förekomma i Lerbo kyrka tillsvidare.
Att en kyrkoherde i svenska kyrkan avsätts är i- dag vardagsmat, miljoner kronor förslösas i Sveriges tretton stift, ingen reagerar, men att stänga av en församlingskyrka och förbjuda att det firas gudstjänster där är så unikt att det genljuder över hela Sverige.
Ekot väcker känslor hos dem som hör det:
Tur att jag redan gått ur kyrkan, Nu går jag ur svenska kyrkan, Det här vill jag inte vara med och betala till, Hur kan man göra så här?, Stämmer det här med svenska kyrkans kristna budskap? Jag känner inte igen min kyrka, Är det här ett kristet agerande? etc.
Vilka är det som överväger att gå ur svenska kyrkan? Inte är det så många 75-plussare, nej, det är de yngre, de som när de har döpt och konfirmerat sina barn tar sig en funderare över om de har något behov av svenska kyrkan. Det är också de som snart ska lämna yrkeslivet och som kan tänka sig att ägna sig åt frivilligarbete under några år.
I framtiden kommer svenska kyrkan att behöva alla de frivilligarbetare de kan få, om inte annat av ekonomiska skäl.
Vilken/vilka ledare i en organisation skjuter skarpt på sina egna stödtrupper, de som de är beroende av, de som ska vara med och betala verksamheten?
Det är ungefär lika klokt som att skjuta sig själv i foten.
Ger ett sådant här agerande några sympatisörer som tänker att den här organisationen verkar bra, den vill jag tillhöra?
En klok och eftertänksam ledare/ledning, med biskopen i spetsen, skulle så fort som möjligt, redan 2007, kallat till sig de olika parterna, samtalat med dem och ha försökt komma till en samförståndslösning. Tyvärr gick det tillfället förlorat i april 2008 i Valla församlingsgård då biskopen definitivt valde sida, och sedan dess har positionerna varit låsta.
Dessa citat ur ett biskopsbrev från 1990 (då alla biskopar var män) finns att läsa under rubriken ”Lojalitet och solidaritet”:
Till präster och diakoner:
Kravet på lojalitet och solidaritet är grundat i en naturlig förväntan på kyrkans tjänare att deras tolkning av uppdraget i Kyrkan skall präglas av en ödmjuk och tjänstvillig anda.
Till biskopar:
... att han medvetet motverkar den auktoritära attityd, som kan skapa splittring och motsättningar
och slutligen till arbetsledande präster:
Om motsättningar hotar har kyrkan rätt att av sina präster vänta öppenhet och villighet till samtal, samförstånd och förlikning i medvetande om att de är församlingens tjänare och inte deras herrar.
Detta är råd/direktiv som jag upplever inte har genomsyrat denna process!
Den sista delen av denna final är inte skriven än, men jag kan säga att vi är många som ser fram mot år 2010 och den nya storförsamlingen, med ny kyrkoherde. Två förlorade år är till ända i Lerbos kyrkoliv.
Kan man dra någon lärdom av detta som hänt? Nej, sådant här händer inte i verkliga livet.
Kyrkans lagar om vedergällning är starkare än Svea rikes lag.
Vilket århundrade lever vi i?
Inger Hult
ersättare i Lerbo kyrkoråd, ordinarie medlem i Katrineholmsbygdens församlings kyrkofullmäktige 2010