För ärligt talat: vem bryr sig om talmansval och vem som ligger med vem för att få makten, när det finns en ny EP med Fezz att spinna?
Just det.
De fyra Katrineholmsrockarna är tillbaka, den här gången på vinyl. Jag lyfter ånyo på fezen, för trots sin ganska neandertalska tolkning av populärmusikens ABC är detta band omöjligt att motstå. Här finns ett knippe nya exempel på det; fyra emotionella, subtila stämsånger att kramas till under filten.
Skämt åsido. För Fezz står förstås stadigt kvar bland fuzzboxarna och manglar så att kroppsvätskorna sprutar. Cramps möter Ministry möter Stooges i ett barslagsmål som bara har Fezz som vinnare. Och någonstans därunder, särskilt i ”Good and well” och ”Ladyland bat swingers”, lurar fina 60-talsrefränger som poppar upp och säger Pop. Där uppstår ett slags blocköverskridande allians medan ”Rhesus Christ” är ett mer renodlat punkfinger i luften.
Odelat positivt? Njae. Fezz borde faktiskt fimpa megafonsången. Den blir allt som oftast en överdriven excess i ett redan ultrabrötigt sound, medan trumkompet å andra sidan har tonats ner alltför mycket i produktionen av EP:n. Å tredje sidan är det väl Fezz trademark: att i första rummet få gitarrerna att väsnas som hydrauliska monsterverktyg eller som ett galet rattande mellan stationerna på en gammal FM-radio.
Det lyckas de utmärkt med och gott så. Ni andra må ha lagt er röst på sossarna eller Svääärjevännerna eller de där borgerliga. Jag lägger min på Fezz.