Det är dags att kliva upp ur vår arkivkällare med all sin torra luft för den här gången. Kurirens 100-årsfirande är över och jag sitter och erinrar mig några små minnesskärvor från det gångna året då jag skrivit artiklar som har med tidningens jubileum att göra.
Jag minns allt frenetiskt bläddrande i stora otympliga tidningslägg med fjärilsspröda papperssidor som riskerar att gå i trasor bara man tittar på dem.
Hur jag har fått tvätta händerna rena från sekelgammal trycksvärta varje gång jag kommit upp från arkivet.
Hur intressanta människor och berättelser plötsligt kom svirvlande upp ur historiens djup som jag sedan fick hugga tag i och skriva ner till er läsare.
Varmast om hjärtat ligger tillfället när jag träffade gitarristen Conny Söderlund. En gång brylcrémad rockspoling med Elvis-look som drog igång karriären redan som tolvåring. En gång popstjärna för miljoner fans i Sydamerika på 1960-talet. En gång virtuos lirare åt Cornelis Vreeswijk på 70- och 80-talet.
Minns hur Conny och jag satt en mörk kväll förra vintern hemma i hans kök på Tegnérvägen och vi pratade musik, minnen, Sydamerika, amerikanska flickvänner, hur han undslapp Vietnamkriget med en hårsmån och rymde hem till Katrineholm där han fann tryggheten.
Men gång på gång for han ut i världen igen. Alla historier om hans rika liv garnerades med en lågmäld blygsamhet.
I somras fick jag höra att han hade avlidit. Det var ett gripande möte med en legend som jag först lärt känna via Katrineholms-Kurirens ibland femtio år gamla tidningslägg. Det var där jag hittade Conny. Nu är han borta.
Men det finns andra minnen av jubileumsåret också.
Hur jag grävde och grävde för att hitta Vilhelm Mobergs texter i tidningar från 1920- och 30-talet. Hur jag ibland hoppade över lunchen för att kunna hitta ännu en novell av den gamle mästaren. Det var som att leta efter kantareller i skogen.
Hur jag hittade berättelsen om Kuriren-fotografen Erik Wiksholm som fick ställa upp som statist vid filminspelning av "Moln över Hellesta" mot filmstjärnan Anita Björk vid Danbyholm i Björkvik. Och hur jag satte mig i bilen för att åka ut till Danbyholm (där jag aldrig varit tidigare) i Björkvik (där jag heller aldrig varit tidigare) för att fotografera byggnaden där filmen spelades in.
Där träffade jag på ägaren Conny Pettersson som höll på att lasta möbler ur en bil och vi talades vid en stund och jag plåtade kåken med sina nya blänkande tegelpannor och senare, i bilen tillbaka, tänkte jag att jag borde ha haft med Conny på bild. Men det blev ju bra ändå.
Och så minns jag naturligtvis hur vi på redaktionen förundrades över att det hade funnits en tv-antennfabrik i Strångsjö. Hur jag bläddrade igenom fler gamla lägg och hittade Erik Östdal Gustavssons historia om ingenjören Börje Lundberg som tillverkade tv-antenner i sitt hus på Strångsjövägen under 1960-talets tv-boom.
Så åkte jag ut dit och träffade Per Wallin som numera bor i huset och fick dels en grundlig guidning genom historien och dels se hur det fantastiska huset ser ut i dag.
Det har blivit långa dagar med vit papperssmul på tröjan och svarta fingrar. Men nu är det slut på jubileumsåret. Det har varit ett privilegium att få teckna alla dessa fragment av Katrineholms historia.