Men sedan händer det. Nedåtfasen är där och man har inte ens märkt hur eller när det vände. Den där magiska känslan som bara ens favoritlåt kan ge en, vattnas ur. Man höjer volymen mer och mer men det blir aldrig detsamma – till sist vill man inte höra den specifika låten över huvud taget.
Ibland innebär detta ett obehagligt tillstånd av jakt, ett tvång att hitta ny musik (eller gå igenom gammal, för ibland kan favoritskapet återupplivas), men ibland finns det en värdig ersättare där redan. Hur som helst, hade jag gärna hittat ett sätt att inte lyssna sönder musik på. Hur musikaliskt det än verkar, är det opraktiskt att ha en spellista med 400 låtar där jag bara lyssnar på tre åt gången.
Med det säger jag tack, adjö och vila i frid till min senaste favorit Funkytown (ja, från Shrek) av Lipps Inc och väntar med spänning på ersättaren.