Känslorna åker berg- och dalbana och det är ganska vemodigt att lämna ifrån sig sitt allra första egna hus till en annan familj. Det är inte det att jag inte vill flytta, för det är så klart anledningen till att baxa in hela livet i flyttkartonger och landa i ett annat hus. Men jag har lite separationsångest från mina snälla grannar och från villan som jag känner utan och innan efter åratal av renovering av varenda liten vrå.
I morgon bitti kommer jag varken att hitta tandborste, kam eller strumpor, så om ni ser mig på stan i någon konstig utstyrsel så vet ni varför. Det blir lätt lite rörigt när allt är nedpackat huller om buller.
Barnen tycker också att det är lite läskigt att flytta eftersom de aldrig har bott någon annanstans. Det nya huset har varken ett gigantiskt berg eller egen pulkabacke, vilket tydligen borde ingå i varje vettig trädgård enligt dem. De ser inte fördelarna med en platt tomt med bra läge och ett upprustat hus, men de kommer förhoppningsvis att uppskatta det hela med tiden.
Nu ser jag fram emot att sätta mig ner några minuter och bara andas och njuta av den nya utsikten, efter fyra månader av dubbelarbete med renovering av det nya huset. Jag kanske till och med ska sätta på teven — om jag hittar den.