EU:s politiker och byråkrater bannas för att inte de inte tar rejäla, gemensamma tag mot den ekonomiska krisen. Annat, heter det, är det med USA där Barack Obama och centralbanken går fram på bred front.
Kritiken kommer från både européer och amerikaner som oroas dels över bristen på samordning inom EU och dels över oviljan hos EU att driva en mer expansiv finanspolitik. Europa anklagas för att vara på drift: introvert, splittrat, i avsaknad av ledarskap och utan insikt om vad som står på spel.
Som under 1930-talet hänger sig länderna åt nationalism och protektionism, trots att de vet att en sådan politik bara förvärrar problemen.
Läsare av det trogna slaget erinrar sig kanske att jag skrivit åtskilligt om medlemsländernas oförmåga att genomföra statsfinansiella reformer som de kommit överrens om. Kortsiktighet, opportunism och egenintresse triumferar ständigt över det gemensamma, europeiska intresset. Hade länderna hållit sig inom de fastställda ramarna för budgetunderskott och statsskuld skulle i dag deras reformutrymmen vara större. Nu får de betala priset för sin oansvarighet. Det finns en betydande oro över att dra på sig så stora skulder och underskott att de förhindrar en ekonomisk återhämtning.
EU kan alltså kritiseras hårt för sin nuvarande belägenhet svårigheter, men svårigheterna är inte uteslutande självförvållade. Finanskrisens epicentrum ligger i USA. Det var där den uppstod, på grund av amerikanska politikers och bankers inkompetens och girighet, och gav upphov till den kedjereaktion som nu omfattar hela världen. Washingtons uppmaningar till Europa om ansvarstagande och ledarskap möter, om man säger så, en viss irritation på den här sidan om Atlanten.
Det beror inte bara därför att de framförs med bristande ödmjukhet utan också därför att Europa med viss rätt känner sig missförstått och mästrat.
EU är en union med 27 oberoende stater, varav vissa har en gemensam valuta och andra inte. USA:s ekonomiska problem är visserligen större än Europas men Barack Obama har fördelen av att bara behöva ta hänsyn till en befolkning, en valuta och ett politiskt system. Och till skillnad från den amerikanska centralbanken kan inte dess motsvarighet i Frankfurt låta sedelpressarna lösa en del av svårigheterna.
Vad jag förstår är inte Washington inte berett att sätta olika delstater under ekonomiskt förmyndarskap (den dagen kanske kommer). EU, däremot, är inställd på att under överskådlig tid hålla flera av dess medlemmar under armarna för att de inte ska gå i konkurs och att hela Europasamarbetet sätts ur spel. Motsättningarna mellan Europa och USA kommer att vara den stora frågan inför G20-mötet i London 2 april när världens rikaste länder ska försöka enas om en politik för att motverka krisen. De motsättningarna blir knappast lättare att bemästra om USA inte förstår att ta hänsyn till Europas spänningar och mångfald.
MATS WIKLUND