I 100-årsfirande Katrineholm ville stadens symfoniorkester samla musiker som är fostrade i kommunen. Och vilka musiker, sen. Nisse Sandström, boende i Kalbo i Östergötland och Linda Råsberg, nu Malmöbo, har instrument som knockar en publik. Men det fina i lördagens kråksång var, att solisterna - även Ola Halvarsson klev fram i den rollen under konserten - tog välförtjänt plats samtidigt som de blev en tydlig del av helheten. Linda Råsberg, till exempel, har en röst som når till månen. Hon kan lätt äga en scen, men i Tallåsaulan blev hon ett med orkestern och såg ut att stortrivas med det.
Konserten inleddes storstilat med en doft av Hollywood och ett medley med Gershwin-musik som "I've got rhythm" och "Someone to watch over me". Sedan följde ett pärlband av genrer, med Linda Råsberg som solist i Salem al Fakirs "Good song", med Stageband i högform i temamelodin från tv-serien "Perry Mason" och med Georg Riedels "Fattig bonddräng" i ett lekfullt, avslappnat arrangemang där Nisse Sandström visade att han är en av de bästa. Och så fortsatte det. En av höjdpunkterna under konserten blev "What a wonderful world" som startade enkelt med Linda Råsbergs sång och Johannes Annfälts piano för att sedan byggas på med blås, slagverk och stråkar och till slut övergå i den svenska texten "Vilken underbar värld". Vackert, kraftfullt och hoppingivande i en skakig tid.
En annan höjdpunkt kom direkt efter pausen i ouvertyren till "Orpheus i underjorden". Katrineholms symfoniorkester fick visa musklerna i stycket, som rymmer både dramatik och det avslutande "cancan-stycket" där publiken klappade takten för att sedan ge en av aftonens varmaste applåder.
För konsertens humoristiska höjdare stod slagverkaren Anders Ericson som tog publiken med storm i Leroy Andersons "The typewriter" på skrivmaskin. Och så gjorde Linda Råsberg ytterligare en makalös sånginsats i Loreens "Euphoria".
Publiken i aulan kunde inte få nog. Turligt nog kunde orkestrarna bjuda på ett extranummer där Råsberg och Sandström förenades på scenen i Charlie Chaplins "Smile". Det är nog ingen överdrift att påstå att de flesta i publiken lämnade aulan med just ett stort leende på läpparna.