”Se och lär ni på Katrineholmstidningsredaktionen! Kom inte och prata en massa strunt sedan. Ni på tidningen kan personligen anta det ekonomiska ansvaret för den politik ni föreslår för Sverige och Svenska invånare...”
Så inleddes en av ovanligt många mer eller mindre främlingsfientliga, en del rent hatfyllda, artikelkommentarer om flyktinginvandringen som den här veckan kommit in till kkuriren.se. Hade kommentatorn nöjt sig med den citerade inledningen hade den publicerats. Men det här var, som sagt, bara inledningen till en kommentar till ledaren i Katrineholms-Kuriren i torsdags med rubriken ”Nu måste fientligheten bekämpas”.
Mera hat
Hade det varit en enstaka reaktion hade jag sluppit skriva nämnda ledare. Jag hade inte behövt skriva den här krönikan heller. Men anledningen till ledaren var att antalet hatkommentarer, avsedda att publiceras på kkuriren.se, har ökat i oroväckande grad. Med ledaren i torsdagstidningen lyckades jag dessvärre locka fram ännu mera hat.
För att fullständiga bilden kommer det också en och annan kommentar i motsatt riktning. Men engagemanget och intensiteten i främlingsrädslan är betydligt hetare. Vanligtvis brukar jag anse att engagemang är en kraft i sig. Men krafter kan användas fel.
Olika och av varandra oberoende saker har bidragit till debatten. Av skilda anledningar vill många flyktingar till Katrineholm. Det är klart att de är för många; varje människa som tvingas fly från sitt hemland är ju en flykting för mycket. Och tyvärr är det sant att kriminaliteten är överrepresenterad inom vissa invandrargrupper. Lika sant är att vi är erbarmligt dåliga på att ta emot och lära känna dem som söker en fristad hos oss. Analfabeter ska integreras och anpassas utan att de ens får veta vad en ABC-bok är.
Resultatet blir utanförskap, gängbildningar. Oacceptabla beteenden. Utanförskap som leder till kriminalitet.
Rånad på 20 kronor
Själv känner jag mig inte alltid helt behaglig till mods när jag under mörka kvällar tvingas passera kompisgängen som hänger utanför entrén till Speceritjänst i Nävertorp. Ska jag säga hej? Törs jag det?
Ingen har dock hittills antastat mig efter det att jag för 30 år sedan blev rånad på 20 kronor utanför Katrineholms-Kurirens gamla redaktion. Av en svensk knarkare med ett digert polisregister. Den gången var förresten polisen på alerten och kunde efter bara en halvtimme gripa rånaren när han försökte springa över järnvägsspåren vid stationen.
Överfallen vid och i anslutning till Sveaparken har bidragit till ett antal av veckans hatkommentarer. Det är naturligt och självklart, det är ju förskräckligt. Vi vet inte vilka rötägg det handlar om, men alla vill vi att de ska åka fast snart och få de straff de förtjänar. Men än vet ingen vilka de är, inte heller om det är samma liga eller olika gäng.
Men främlingsrädslan frodas och våldsbrotten har genererat ett antal främlingsfientliga kommentarer, ibland på eller över gränsen till rasistiska. Kommentarer som går ut på att förövarna med säkerhet är invandrargäng som inte borde ha fått komma hit.
Förskräcklig tanke
Flera icke publicerade kommentarer utgår från att vi är för fega som inte berättar att rånarna är invandrare, att vi inte beskriver deras signalement eftersom vi är för fega för att berätta att de inte är svenskar. Sanningen är att vi inte vet något om dessa rötäggs härkomst. Polisen vill inte lämna ut något signalement med det plausibla motivet att det bara förvirrar.
Rent statistiskt finns viss sannolikhet för att förövarna är av utländsk härkomst. Kanske några stackare som inte ens givits möjlighet att fatta hur urbota idiotiska de är.
Några, även icke främlingsfientliga, vill starta ett medborgargarde. Spontant kan till och med jag tycka att tanken är logisk. För det är klart att när en 82-åring med rullator rånas och skadas vid ett område som polisen endast ett par dagar tidigare lovat specialbevaka, kan vem som helst bli desperat. Särskilt de som bor i närheten.
Men när jag tänker bara ett litet steg till blir jag nästan skrämd av min spontana förståelse. När jag läser hatkommentarerna inser jag hur lätt det kan vara att spontant tänka fel. Blotta tanken på ett hatfyllt medborgargarde, som på förhand bestämt sig för hur förövarna ser ut, är ju förskräcklig.
Däremot kan jag, i just det här speciella fallet, tänka mig att stödja ett förslag om kameraövervakning.
Skolavslutning
Beslutet om att Skogsborgsskolan ska bryta traditionen med avslutning i Mariakyrkan och i- stället ha den i gymnastiksalen har inspirerat till några riktigt smaklösa kommentarer. De går till exempel ut på att nästa steg blir att skolavslutningen ska hållas i minareter. Någon föreslår att vi ska bygga minareter i nära anslutning till varje politikers hus och hem. De varvas med kommentarer om värdet av att vårda traditioner, som jag själv skulle kunna tänka mig att skriva, och en del troligen äktsvenska ateistiska inlägg som hyllar beslutet.
Givetvis finns det ett antal kommentarer med de klassiska argumenten om de höga kostnaderna för flyktingpolitiken och invandrare över huvud taget. En del har fått för sig, eller vill få oss att tro, att det är flyktingmottagningens fel att våra egna gamla vanvårdas.
Många kräver klarspråk och det skulle jag också vilja ha. Men klarspråk handlar om att försöka ta reda på vad som är sant och osant. Det vill de engagerade flyktingmotståndarna ogärna; de har nästan alltid redan bestämt vad som är sant.
Har misslyckats
Ta deras ekonomiska resonemang som exempel. Det är klart att flyktingpolitiken kostar. Det går att räkna fram väldiga kostnader beroende på hur man vill räkna. Men det finns också en inte alls obetydlig intäktssida. Men att räkna ut vad det är värt att rädda en människa är svårt. Att ett antal flyktingar faktiskt med tiden får arbete och en del till och med blir framgångsrika, betalar skatt och dessutom gör andra samhällsnyttiga tjänster är inte heller så lätt att räkna på.
Vill man vara krass – alltså tala klarspråk – bör man kanske fundera en stund över förhållandet att vi inte har några kostnader för att föda och föda upp en del av den erforderliga framtida svenska arbetskraften. Till exempel inom vård och omsorg.
Flyktingproblemet är, i olika avseenden, enormt. Och väldigt svårt. Det behövs engagemang och kraft, dessutom en hel del visdom, för att lösa problemet. För det måste lösas. Debatten måste utgå från att vi hittills har misslyckats och därför måste diskutera hur det kan lösas. I klartext!