Från sin position som rådman i tingsrätten har Bertil Svahn ett perspektiv på samhället som få. Genom det gula tegelhuset invid stationsparken i Katrineholm har många öden passerat, formade av sina omständigheter och villkor i livet. Bertil Svahn har varit domare i ett oräkneligt antal mål under sina 28 år som rådman. Han har en ödmjuk inställning till sin egen person och till sitt ämbete. Som arbetsplats är tingsrätten i Katrineholm ett trevligt ställe tycker han. Men nu har han bara några få dagar kvar i tjänst.
Första mötet med rätten i Katrineholm fick han under sina juridikstudier.
– I mars 1967 kom jag som tingsnotarieaspirant hit – då var man aspirant de första sex månaderna, man var tvungen att bli godkänd för att bli tingsnotarie. Jag tänkte att nej, jag kommer nog aldrig att bli tingsnotarie, berättar han där han sitter vid sin nu invanda plats.
– Man gör ju alltid fel – att andra inte märker det, det märker man inte själv, säger han om den osäkerhet man kan ha om sin egen förmåga.
Han tvivlade dock aldrig på sitt yrkesval att bli domare. Det gick han spikrakt på efter studenten. Och därmed undkom han sin fars önskan att han skulle bli språklärare, förklarar han, och småler lite underfundigt.
1970 blev han fiskal och fick tjänst vid Svea hovrätt i Stockholm. Efter uppväxten i Norrköping och studier i Uppsala var Katrineholm Bertil Svahns bostadsort.
– När man blivit fiskal ville man ut och döma, men det fanns ingen tjänst i Katrineholm.
Arbetet förde honom till Örebro, Karlskoga, Lindesberg och Hallsberg, och också till hemorten en period.
– 1972 på hösten kom jag hit, och var här ett år. Det passade bra för vi hade barn på dagis. Men jag fick inte vara kvar för tjänsten besattes av en rådman.
Så han tog tåget till Stockholm igen, och pendlade till arbete i hovrätten.
– Jag bodde här på Bievägen, så jag gick förbi den här tingsrätten varje morgon och tänkte att det vore skönt om man jobbade där.
Så småningom blev en tjänst ledig och den 2 januari 1978 började Bertil Svahn sitt arbete som rådman i Katrineholm.
– Det var jätteskönt, det bästa som kunde hända. Då behövde vi inte flytta.
Carl-Edvard Sturkell var lagman, och Carl Behrman, som senare efterträdde Sturkell, blev Bertil Svahns rådmanskollega.
– Han var lite storebror för mig. Han är nog den som betytt mest för mig som förebild och läromästare.
– Ja, sen har jag suttit här och dömt sen 1978, konstaterar Bertil Svahn efter genomgången av karriärvägen och föregångarna, som blickar ned från porträtt på väggen i tingssal 3.
Så vad tänker han då när han ser tillbaka på de åren?
– Att jag haft det bra och trevligt! Det låter konstigt – här handlar det ju om otrevliga saker. Folk säger att du som bor i en småstad, och går ut på stan och träffar på de där som du har dömt... Men det har aldrig varit något obehagligt. Jag brukar gå fram och prata med dem, säger Bertil Svahn.
– Man får en speciell vinkel på människors liv när man sitter här. Jag tycker lite synd om människorna som trasslar till det för sig.
På frågan vilka reflektioner han gör utifrån det han sett säger han efter en stunds funderande:
– Att alkoholen ställer till väldigt mycket bekymmer.
– Man märker det framför allt i brottmålen, men även i de familjemål som vi har.
På 60- och 70-talet gjordes det mycket för att rehabilitera de kriminella, konstaterar Bertil Svahn.
– Det byggdes upp ganska stora vårdinstitutioner, som Vallmotorp. Då fanns det en, för många, väldigt bra vård – och kommunerna ställde upp och betalade. Det var många som klarade sig igenom, många man räddade. På 80-talet hade kommunerna inga pengar. Vårdinstitutionerna försvann – de klarade sig inte.
Blickarna och insatserna svängde över till dem som drabbats av brott istället konstaterar han. Rehabiliteringen har hamnat i skymundan.
– Den här pendeln går ju fram och tillbaka. Min förhoppning är att man går tillbaka och försöker rehabilitera brottslingarna. Kåkfarare som vi ser här 15, 20, 30 gånger. KRIS – Kriminellas revansch i samhället – de finns ju även här i Katrineholm, de tror jag har bra möjligheter att hjälpa de här kåkfararna. De har lyckats i flera fall här i stan.
Den som suttit av sin tid i fängelse kommer ut till ett ingenting. De vill ha hjälp, säger Bertil Svahn.
– Många lever under bedrövliga förhållanden. Det skulle finnas en bättre samverkan mellan kommunerna och kriminalvården. Men socialförvaltningarnas budget kan jag inte göra något åt.
Inför frågeställningen vad som kan göras för att förhindra att människor hamnar i brottslighet konstaterar Bertil Svahn att för vaneförbrytare har det börjat trassla redan hemma.
– När man gick i småskolan, som det hette på min tid, kunde man se vilka som skulle balla ur, och det gjorde de ju också.
Om brotten är fler, värre, grövre numera, det är svårt att säga tycker Bertil Svahn. Andra faktorer är lättare att konstatera.
– Människors, och ungdomars, vanor har ju förändrats väldigt mycket – framför allt: man super ju så tidigt.
Vilka brott man ser i tingsrätten, det är avhängigt av vad polisen gör.
– Det vi ser här, det beror på hur polisen inriktar sitt arbete. Förut var det många narkotikamål. Det har vi inte haft några på länge. Nu har vi förfärligt mycket sexmål. Det vi inte har betyder ju inte att det inte förekommer.
Vilka resurser polisen förfogar över, det är en politisk avvägningsfråga, konstaterar Bertil Svahn.
På frågan om han minns något särskilt mål, eller någon särskild person från alla åren som rådman tänker han länge.
– Jag är så dålig på att tänka bakåt... Ett mål som var fascinerande, det var ett tvistemål om ett testamente. Det var en gammal farbror som hade ett torp i Hälleforsnästrakten, och han hade en hushållerska. Att höra hur de här människorna levt, det var som att höra en roman av Wilhelm Moberg. Det var som om Rasken hade klivit in!
– Det finns enstaka kriminella som man dömt, som man får nån slags relation till... De är rätt många faktiskt. Många av dem är rätt trevliga personer att prata med – när de är nyktra.
En allmänt känd person som oundvikligen gjorde intryck var Läppe-Pelle.
– Honom hade vi här när jag var fiskal. Han var ju festlig. Det var svårt att höra vad han sa. Han fick komma fram minns jag.
Tingsrätten som arbetsplats har förändrats mycket sedan 1967, när aspiranten Svahn kom dit.
– Då sa man inte du. Det var betydligt större avstånd mellan dem som var jurister och dem som inte var jurister. Vi var många fler. Vi hade fler arbetsuppgifter, funktioner som de har tagit bort för oss.
– Nu har det blivit så att alla jobbar med mål och ärenden. Det har gjort att när alla jobbar med samma saker så har det blivit ännu trevligare.
Nämndemännens antal har krympt under åren, från högst nio och minst sju vid ett mål, till fem, och sedan till dagens tre.
– Nämndemännen är naturligtvis en tillgång. De kan ge en mer lekmannamässig syn på saken. Nu är det jag och tre nämndemän. Var och en har en röst. Jag har inte mer att säga till om än de. Det ska rätt mycket till innan en nämndeman går emot mig, men det händer, och det är ju ett hälsotecken att det blir så ibland.
Blir tingsrätten i Katrineholm kvar? är en given fråga. Bertil Svahn har inte svaret i sin hand.
– Jag hoppas det. Jag tycker det är så idiotiskt att vi ska flytta till Nyköping. Vi fungerar faktiskt väldigt bra. Det har vi alltid gjort, säger han.
– Jag hoppas vi får bli kvar, men jag är inte så optimistisk, för de flesta tingsrätter av den här storleken har lagts ned. Förslaget ligger på regeringens bord, hos Thomas Bodström. Man har sagt att före valet tar man inte ställning.
Nedläggning vore tråkigt för Katrineholm tycker Bertil Svahn, och han känner sig som katrineholmare, säger han.
– Även om jag aldrig har lyckats bli intresserad av bandy.
Konst och teater är intressen som han delar med sin fru, och som det ska bli mer tid för nu när båda går i pension. Han har inväntat sin ett år yngre hustru, och gått ett år över pensionsåldern 65.
– Jag ville inte gå hemma ensam. Då var det lika bra att jobba.
– Jag tycker fortfarande det är kul att jobba! Men att ha friheten att göra annat, det känns så lyxigt. Det känns nästan lite syndigt.
Efter sista arbetsdagen på torsdag, 31 augusti, kan han vara ute i naturen hur mycket han vill. Inte minst det ser han fram emot, och tycker det ska bli skönt att bli pensionär.
Han ångrar inte yrkesvalet, ett val som inneburit ett mycket stort ansvar.
– Vad jag har försökt i min verksamhet som domare här, det är att behandla varje människa med respekt. Det tycker jag är viktigt att vi gör i samhället. En önskan när man dömer en person är att man ska kunna ge honom, eller henne, ett hopp om en förändring i hans eller hennes livssituation, men det är svårt nu när vården blivit sämre.
– Har man ett hopp om en förändring, då är man mindre farlig än om man inte har något hopp. Då kan man göra vad som helst, för det spelar ingen roll. Då blir man farlig.