I morgon har det gått ett år sedan tidningen New York Times publicerade en artikel där flera kvinnor anklagade filmproducenten Harvey Weinstein för att ha utsatt dem för sexuella trakasserier och övergrepp.
Filmmogulen Harvey Weinstein, som varit exekutiv producent för många storfilmer, satt i Oscars-akademin och var delägare i ett av Hollywoods mäktigaste produktionsbolag, trodde uppenbarligen att det skulle gå att undvika lagföring och reparera sitt rykte. Bara någon dag efter det att anklagelserna offentliggjorts gjorde han ett uttalande. Han sa att han skulle ta tjänstledigt från sitt bolag och söka terapi för att ändra sitt beteende. Dessutom bad han om ursäkt och hävdade att han själv förstått att hans "uppträdande mot kolleger förr har orsakat stor smärta".
För några år sedan hade kanske Weinsteins pudel gjutit olja på vågorna. Det hade kanske räckt med att dra sig undan några år för att dyka upp igen på Hollywoods röda mattor som om inget hade hänt. I stället blev anklagelserna mot Harvey Weinstein bara flera och hans namn för evigt förknippat med det som hände några dagar senare.
Den 15 oktober 2017 uppmanade skådespelaren Alyssa Milano folk på twitter att berätta om sexuella övergrepp och trakasserier under hashtagen metoo. Gensvaret blev enormt i hela världen. Kvinnor gjorde uppror mot rådande tystnadskulturer och lyfte genom egna vittnesmål fram det gigantiska problemet med sexövergrepp och trakasserier som kvinnor utsätts för i arbetslivet, nöjeslivet och i andra miljöer.
Jag deltog själv i den svenska mediebranschens kvinnors metoo-upprop, #deadline. Då var jag arg och samtidigt glad över att uttrycken för sextrakasserier och objektifiering av kvinnor äntligen ventilerades. Så många av mina medsystrar hade samma eller värre erfarenheter än jag.
Och nu har alltså ett år passerat. Harvey Weinstein har åtalats för flera fall av våldtäkt. I Sverige ledde metoo till att kultur-, tv- och andra mediepersonligheter har anklagats och fått sparken från sina jobb. I några fall har anklagelserna lett till åtal. I måndags föll våldtäktsdomen mot den så kallade kulturprofilen som anklagats för flera våldtäkter och sexövergrepp mot kvinnor i den svenska kultureliten. Kulturprofilens nära koppling till Svenska akademien har dessutom lett till att den anrika institutionen är i gungning, med minskat förtroende och att flera ledamöter har lämnat sina stolar.
Men trots alla manifestationer, avslöjanden, rättsprocesser, avhopp och avskedanden i metoo-rörelsens spår känns det som om vi befinner oss ungefär där vi var så här års i fjol.
Debatten kom snart att handla om vad som gått snett med metoo, om att enskilda män hade namngivits och pekats ut och fått sina liv förstörda. Det är självklart att människor inte ska hängas ut hur som helst, men att det har begåtts enstaka felsteg i upproret betyder inte att hela metoo-rörelsen förlorar sin legitimitet och ska sopas under mattan.
I fredags var jag på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och såg den nyskrivna, helt slutsålda föreställningen "Snövit" av Staffan Valdemar Holm.
Pjäsen är en galet rolig och aktuell omtolkning av bröderna Grimm-sagan om den unga Snövit som när hon förvandlas från oskyldigt barn till världens vackraste tonåring blir ett hot mot sin styvmor (som bara ser sitt värde som sexobjekt) och därför ska dödas, men hamnar hos sju dvärgar där hon blir någon sorts hushållerska och sedan hittas av en prins. I pjäsen "Snövit" (här får jag utfärda spoilervarning om någon läsare har lyckats få en biljett till föreställningen) gör tjejen uppror mot dvärgarna. I början går det bra. De tycker faktiskt att det är ganska kul. De går med på att skära av sig sina penisar, allt för att Snövit ska kunna känna sig trygg. Men när de upptäcker att detta gör att deras röster blir pipiga och svaga vill dvärgarna inte vara med längre. De gör sig av med "Snövit", syr tillbaka penisarna, får tillbaka sina starka röster och allt blir som vanligt igen.
En kusligt trovärdig vision om vad som kan hända med metoo.