Detta hade jag ett hum om redan innan jag gick till Musikens hus på lördagskvällen för att se föreställningen "Ett sekel av revyer" med Mattias Enn.
Men nu inser jag hur djupt präglat mitt språk och min kulturella kod är av sånger som "Grabben med chokla' i", "Bättre och bättre dag för dag", "Nu ska vi vara snälla" och "Gungorna och karusellen", något jag förmodligen delar med alla som växte upp under 1900-talets andra halva i Sverige.
På drygt två timmar förmedlar Mattias Enn berättelsen om hur revymakarna Ernst Rolf och Karl Gerhard i sund konkurrens med varandra låg i framkant i svenskt nöjesliv. De hade koll på vad som gällde i resten av Europa och i USA, och försåg svenskarna påkostade föreställningar på fasta scener som Oscarsteatern, Chinateatern och Folkan. De gjorde även turnéer runt om i landet. Revyerna fick spinoffeffekter i form av stora hits och primadonnor som Zarah Leander, Sickan Carlsson och Git Gay. Om Ernst Rolf satsade på lyxiga shower med ballett och storslagna kostymer, levererade Karl Gerhard samhällskritiska föreställningar och tusentals vassa kupletter.
I dessa giganters fotspår följde sedan revymakare som Hasse å Tage och Povel Ramel, och primadonnor som Brita Borg, Monica Zetterlund och Lena Nyman.
I Mattias Enns föreställning får dessa människor liv och deras verk betydelse. Mattias Enn har inte bara sångrösten och gestaltningsförmågan, han har också en hängivenhet och utstrålning som blåser bort alla eventuella tankar om att gammal revy skulle vara något töntigt och förlegat.
Mattias Enn bjuder på riktigt bra underhållning, samtidigt som man får med sig funderingar om någon del av kulturlivet ligger i framkant i dag och vart samhällskritiken har tagit vägen i dagens underhållningsbransch. Möjligen finns den i filmer, och på scenen med artister/textförfattare som Jonas Gardell och Magnus Uggla eller ståuppkomiker som Soran Ismail och Magnus Betnér. Revyvärlden har dessvärre förvaltat sitt arv dåligt, och i många stycken degraderat sig själv till bakåtblickande under-bältet-buskis.
Vi som satt i publiken i Musikens hus i lördags var alldeles saliga, och sjöng glatt med i sånger som "Bättre och bättre dag för dag". Vi fortsatte att lyssna andäktigt ända tills Mattias Enn rundade av föreställningen med anekdoten om hur det gick till när Gösta Rybrandt och Jules Sylvain skrev den klassiska "Sång om syrsor" till Zarah Leander, och sedan sjöng den med stor inlevelse. Det är bara att hoppas att Mattias Enn återkommer till Katrineholm med ännu en föreställning. Glädjande nog har han flera på lager.