"Har du hört Erik Hassle sjunga?". En väldigt stor andel av Safirens lördagsbesökare kunde nog svara ja på den frågan. Själv minns jag snacket om killen med änglarösten, från min högstadietid i Katrineholm. Men jag hörde inte Hassles omtalade röst förrän han plötsligt var en känd popartist, som spelas på repeat i radio. I lördags var han lockbete på Statts jubileumsfest.
Det är svårt att återvända hem. Att inte verka för mallig när man har lyckats, utan ta lagom hänsyn till den larviga jantelagen. Erik Hassle har redan avverkat en hel skog av spelningar både i Sverige och utomlands, men jag gissar att nervositeten var extra hög inför lördagens spelning i den gamla hemstaden. Det var "upp till bevis", som en man i publiken sa. Jag undrar hur många i av Safirens besökare som var Hassles gamla klasskompisar, grannar eller rentav ex.
När han flyttade härifrån var han en vanlig kille med musikdrömmar. Nu är han en framgångsrik, hajpad popstjärna som bor i London och laddar för turné i England. Temperaturen är hög när Hassle kliver upp på scenen. Publiken applåderar och han ler. Han får ett varmt mottagande. Erik Hassle pekar på en kompis i publiken. Sedan kör bandet igång.
Trummor och synth pumpar ut genom lokalen. Över det hörs Erik Hassles unika, soulvänliga röst. Musiken ger ifrån sig sköna Coldplay-vibbar, som håller i sig under nästan hela konserten. Jag tänker inte jämföra Hassle med Coldplays sångare Chris Martin, men musiken utstrålar nästan samma energi och emotion som det brittiska arenapopbandet gör på scen.
Bäst är låten Bump in the Road, som låter Erik Hassle visa upp sitt röstregister. Det är den första låten från debutalbumet Hassle, som släpptes tidigare i år.
Bakom sig har Erik Hassle ett tight band. De bjuder på proffsig underhållning och jag undrar varför inte Erik stod på torget på nationaldagen. Musiken låter rent ut sagt skitbra, men tyvärr är ljudvolymen smärtsamt hög. Några besökare tvingas backa från scenen på grund av detta.
Publiken verkar i övrigt nöjd, men ofokuserad. De har ju redan festat ett bra tag när livemusiken börjar. Vissa släpper inte Erik Hassle med blicken, men många står och snackar. Dock strömmar folk till dansgolvet när radiohiten Hurtful spelas. Så klart.
Det här med hemvändandet hanterar Hassle bra. Han verkar uppriktigt glad över att känna igen "nästan vartenda ansikte" och berättar flera anekdoter. Bland annat får vi veta att han hånglade för första gången just på Safiren. En av få saker jag vill klaga på är att han inte kommer tillbaka när publiken klappar och ber om "En gång till, en gång till!". Varför inte? Räckte inte låtarna till? Då kan man väl dra en cover?
Jag var orolig inför den här konserten. Erik Hassles låtar har nämligen snickrats ihop av ett låtskrivarteam, vilket sällan blir bra. Då riskerar man tråkigt radioskval à la Idol. Och låten Hurtful, med tillhörande musikvideo, känns faktiskt lite för marknadsanpassad för att jag ska höja på ögonbrynen. Men ryktet säger å andra sidan att Hassle är riktigt bra live. Och jag kan inte göra annat än att hålla med, när jag nu har hört det med egna öron. Jag brukar inte gilla musik som inte kommer från artisten själv och jag vill inte gilla något som kan jämföras med Idolprodukter, men...
Erik Hassle visade sig vara en charmig och bra liveartist. Jag hoppas att han skriver sina låtar själv inför nästa album, för det tror jag att han klarar efter sina år av musikstudier. Jag hoppas också att journalisterna slutar skriva om hans frisyr, för den kan han inte leva på. Det är musiken det handlar om. Och jag gillar vad jag hör.
Rebecka Ljung