Inte i något annat av Sveriges landskap ligger herrgårdarna så tätt som i Sörmland. Endast Uppland och Östergötland är i närheten. Man kan tycka bra eller dåligt om det faktum att var och en av dessa herresäten i gamla tider var maktens boningar och deras herrar hade tusentals arrendebönders, torpares och statares liv i sina händer. Vissa herrar var goda och ville sina underlydande väl, medan andra var snåla och krävde tjänarnas totala underkastelse.
Det största av dem alla var och är än i dag det före detta fideikommisset Ericsberg, två mil österut från Katrineholm räknat mot Nyköping. Ett fideikommiss var i gamla tider en egendom som inte kunde säljas eller delas, utan skulle oförminskat gå i arv till nästa generation. Fideikommissen tillkom vanligen genom så kallade förläningar från kronan, det vill säga att man utsågs att förvalta egendomen. Den som förvaltade fideikommisset bar titeln fideikommissarie och hade full frihet att ta hand om hela avkastningen från de stora markegendomar som hörde till.
Under 1600-talet förlänade Drottning Kristina så mycket mark till adeln att Karl XI i slutet av samma sekel såg sig tvingad att genomföra en reduktion, det vill säga tvångsinlösa egendomar så de återigen kom att tillhöra kronan.
I Sverige skapades ett fideikommiss genom att man upprättade ett fideikommissbrev, där man redogjorde för arvsordningen. Det vanligaste var att egendomen ärvdes odelad från far till äldste son. Det var dock vanligt att fideikommissariens änka fick leva resten av sitt liv i ”orubbat bo” och att arvsskiftet ägde rum först efter hennes frånfälle.
Efter många diskussioner och utredningar på det politiska planet beslutades den 27 november 1963 att fideikommissen skulle avvecklas. Detta skulle ske då den sittande fideikommissarien gick ur tiden, alltså under en tämligen utdragen tid.
På Ericsberg satt vid lagens ikraftträdande den 1 januari 1964 Carl Jedvard Bonde född den 13 december 1914. Han var således endast femtio år gammal och skulle sitta kvar ytterligare nitton år, till 1983 då han avled och större delen av det stora godset ärvdes av äldste sonen Carl-Göran.
Enligt inte hundraprocentigt bekräftade uppgifter skulle Carl-Göran ha ärvt tjugofyra tjugofemtedelar av tillgångarna medan hans fyra yngre syskon fått dela på den sista tjugofemtedelen.
Tanken var naturligtvis att egendomen även i fortsättningen skulle hållas samman, vilket fungerat till stor del, dock inte helt. Många hyresgäster på torp och gårdar har erbjudits att köpa loss sina bostäder, medan andra fått lov att flytta då deras hem blivit till salu och de inte haft råd eller varit villiga köpa det. Skatten på ett arv av den digniteten kan gissningsvis ha varit en bidragande orsak till försäljningarna.
Första gången gården framträder i jordeböckerna var i början av 1500-talet och namnet var då Pinnatorp eller Pinntorp och hade ”endast 6 tunnors årligt utsäde, liten äng, svagt bete och obetydlig skog”. Den förste kända ägaren var väpnaren Knut Nilsson i Boos gård och Frimekumla (Västergötland).
Efter åtskilliga ägarbyten övergick gården till släkten Gyllenstierna, men då hade Pinnatorp växt ur sin oansenlighet och gård hade lagts till gård. Med riksrådet Eric Carlsson Gyllenstierna på 1600-talet fick gården sitt nuvarande namn.
Riksrådet hade många järn i elden. Bland annat blev han 1651 friherre med Ulaborg i Finland till friherreskap och hade i övrigt mycket att beställa på andra sidan Östersjön. Han var generalguvernör över Ingermanland, lantmarskalk vid riksdagar, president i Åbo hovrätt och i reduktionskollegium. Det blev därmed hans hustru Beata von Yxkull som regerade på Ericsberg och detta gjorde hon på ett sätt som gjort henne till en legend.