Varje politiker har ett självklart personligt och odelat ansvar inför sina väljare. När en kommunpolitiker väl utsetts till ett bestämt uppdrag tar hon eller han oftast på sig ett ansvar inför alla kommunmedlemmar. Ett kommunalråd företräder således inte enbart sitt parti eller dem som röstade på honom eller henne. Kommunstyrelsens ordförande företräder hela kommunen och har därmed ett helhetsansvar inför samtliga kommuninvånare. En facknämnds ordförande har likaså det politiska ansvaret för sitt verksamhetsområde inför samtliga kommuninvånare.
Även en oppositionspolitiker har, kanske från en vice ordförandepost, ett ansvar gentemot alla medborgare och alltså inte enbart inför sina egna väljare.
Och varje enskild ledamot i kommunfullmäktige har, när hon eller han väl är vald, ett odelat personligt ansvar för varje beslut som hon eller han är med om att fatta. Den som inte reserverar sig mot ett visst beslut anses acceptera ett majoritetsbeslut även om hon eller han röstat emot.
Partimarionetter
Alltför många politiker degraderar sig till partimarionetter. Det händer att de försöker ursäkta vissa ställningstaganden med att de måste rösta som partiet bestämmer. Men mest handlar det om att det är bekvämare att rösta som man blir tillsagd än att sätta sig in i ärendena.
Partidisciplinen varierar i de olika partierna. Vissa politiker fostras till att felaktigt tro att partiets ord är lag. Partierna nominerar men det är medborgarna som väljer. Att partierna sedan kan utnyttja nomineringsmakten till att låta bli att nominera politiker som vill tänka själva är ett av demokratins dilemman. Ett dilemma som kan lösas med lite sunt förnuft, kan man tycka. Men jag är inte säker på att det räcker. Det sunda förnuftet är mest en subjektiv känsla som kan behöva kompletteras med lite inlärt förstånd.
Tröttsamt påmind
En del politiker tycker det är jobbigt med sådana här funderingar. Viking Jonsson i Vingåker skrev till exempel att han tyckte det var tröttsamt att läsa kommentarerna som var kritiska till att han som kommunalråd och ordförande i VVK raggar sponsorer till klubben. Det är klart att det blir tröttsamt att ideligen bli påmind om ett dilemma, som rätt många åtminstone uppfattar som besvärande.
Debattören Ove Carlson, en gång Miljöpartiets företrädare i Vingåker, är en av flera som försvarar Jonssons ideella engagemang i volleybollklubben. Indirekt verkar Carlsson förstå att engagemanget är ett dilemma. Han säger nämligen att det kan lösas med sunt förnuft, vilket han hävdar Jonsson har.
För VVK är det självklart bra att få ha kommunalrådet som sin ordförande. Sunda förnuftet säger att vilken Vingåkersförening som helst gärna skulle vilja ha kommunens ledande politiker som sin främsta företrädare. Borde inte sunda förnuftet då också varna kommunalrådet för att prioritera en av kommunens alla föreningar?
Dahlströms förnuft?
Jonssons kollega och partikamrat i Katrineholm, Göran Dahlström, har en gedigen bakgrund som hängiven, aktiv ledare i Sportklubben. KSK. Om han låtit sig vägledas av sitt sunda förnuft eller av något annat låter jag vara osagt. Men han har bestämt sig för att som politiker konsekvent avstå från varje form av förtroendeuppdrag i idrotts- och andra föreningar.
Eftersom jag är en hängiven anhängare av idén med enskilda politikers direkta ansvar inför väljarna och väljarnas rätt att utkräva ansvar, ligger det i sakens natur att Viking Jonsson själv avgör om han anser det lämpligt eller olämpligt att ragga sponsorer åt Volleybollklubben. Sedan får väljarna ta ställning till Jonssons beslut. Det förutsätter förstås att saken diskuteras öppet – utan att Jonsson blir trött. Det förutsätter också att Viking Jonsson medger att dubbelrollen är ett dilemma, även om han tror sig klara den.
Att kommunalrådet i Vingåker, i motsats till kommunalrådet i Katrineholm, låtsas som om dilemmat inte existerar kan ju ge intrycket att han inte alls förstår problemet. Och det vore ju bara dumt.
Sedelärande historia
Jag har berättat den förr men för så länge sedan att den sedelärande historien tål att upprepas.
Det hände sig på den tiden när en del kommunala förvaltningschefer ännu var betydande auktoriteter. Rättrådiga tjänstemän som inte drog sig för att klart, högt och tydligt framföra faktamässigt väl grundade ståndpunkter samtidigt som de var angelägna om alltid agera korrekt och hedersamt.
Katrineholms kommun hade gjort en ny upphandling av drivmedel och valt ut en ny leverantör. Dåvarande gatuchefen (vilket var en mätt med nutida förhållanden mycket anspråkslös titel på chefen för en av kommunens vid den här tiden största förvaltningar, direkt under kommunstyrelsen), Allan Sunnliden, gick in till dåvarande innehavaren av bensinstationen Shell, Ragnar Ohlsson, och tackade för utmärkt service och mångårigt gott samarbete. För eftersom Shell nu skulle bli leverantör till kommunen ansåg Alla Sunnliden att det inte var lämpligt för honom att samtidigt vara privat kund hos bolaget.
Mera förstånd
Jag får för mig att det låg mera förstånd än sunt förnuft bakom hedersmannen Allan Sunnlidens ställningstagande som ansvarsfull kommunal tjänsteman. Ingen hade kritiserat honom om han hade fortsatt tanka Shell. Men han var angelägen om att ha en betryggande etisk säkerhetsmarginal.
Jag vill inte alls göra gällande att allt var bättre förr. Men att döma av samtal som jag fört med dagens politiker och en del kommunala tjänstemän drar jag slutsatsen att man i dagens kommunala miljöer inte anser sig ha råd med några etiska säkerhetsmarginaler alls. Hoppas jag har fel!