Sisela Linbloms förra roman De skamlösa utlöste debatt om konsumtionssamhället och shopping. Om någon lika hätsk diskussion kommer att följa på ”The Agency” återstår att se. Den nya romanen vill i alla fall även den säga något centralt om vår tid.
I centrum står en skådespelaragentur i London som drivs av Semolina Pritchard. Hon känns som ett mellanting mellan Sex and The Citys sexhungrande Samantha och en nyckfullt despotisk Miranda Priestly från Djävulen bär Prada. Semolina vill se agenturen växa för att komma åt de stora pengarna. Möjligheten att charma regissören Sophie Shaparov, en lätt kamouflerad Sofia Coppola, som befinner sig i Paris blir ett tillfälle hon inte kan motstå.
På agenturen jobbar också den groupieliknande Myrah och den ambitiöse sekreteraren Lindsay. Trots att den senare har ett kluvet förhållande till skådepelarvärlden, som hon tycker drivs av ytlighet, statusjakt och ett avståndstagande till verkligheten, faller hon för den bildsköne skådespelaren Llloyd. Med honom reser hon sedan till Paris dit Semolina redan hunnit bege sig.
Det intressanta med romanen är att Lindblom använder underhållningsgenren som en språngbräda. Hon anammar det lättflytande språket, den twistade dramaturgin, de utförligt beskrivna sexscenerna, de vackra och tillspetsade huvudpersonerna. Men hon lyckas få hela bygget att lyfta mot något betydligt mer djupsinnigt och komplext. Att greppet fungerar, åtminstone en bra bit in i romanen, beror på Lindbloms hantverksskicklighet och hennes stilistiska förmåga. Författaren har en förmåga att beskriva hur någon rör sig, eller en aspekt av en situation, som vittnar om ett knivskarpt sinne för hur detaljer kan spegla större mönster och frågeställningar.
Att använda skådespelarvärlden som en spegel för hur samhällets fixering vid yta och ekonomiska intressen trängt in i konsten och blivit bärande drivkrafter även där fungerar absolut. Men Lindblom stannar inte vid det, hon vill vidga perspektivet mot rasism, islamofobi, klassklyftor och papperslösa flyktingar. Någonstans på vägen blir trådarna lite för många och det får romanen att tappa i intensitet. Någon krasch är det inte fråga om, men boken hade blivit starkare om hon snävat av perspektivet och litat på det som redan skymtar i kameraögats ljuspelare då den riktas mot agenturen.