Det är länge sedan Umberto Eco skrev "Rosens namn" och lyckades med konststycket att förena filosofi, språkvetenskap, äventyr och medeltid till njutbar litteratur. Den roman som nu översatts, "Upplaga noll", är en sorglig återklang – en slags tomgång frampressad av en disträ författare med rutin men utan verklig motivation.
Det kunde vara spirituellt; i Milano samlas ett gäng journalister för att möjligen skapa en tidning, understödd av en person med både makt och medel. Allting är mycket konstruerat och tidningen ska heta "I morgon". Nyheterna kan lika gärna vara tänkta som verkliga, världens händelser är en enda räcka av möjliga tolkningar, eller läsningar som postmodernismen säger. Och om då tidningen är verklig eller tänkt är likgiltigt.
Hur gör man en tidning med de föresatserna, tidningen har ju alltid en bestämd bild att förmedla? Vad är mening och vad är meningslöshet? Jo, ni känner igen er, steget mellan filosofins tolkningar och en spännande berättelse om vad som är och vad som synes vara, det steget är inte långt. Och det har oftast fungerat för Eco, men inte den här gången, nu är professorn trött, skämtar alldeles för glädjelöst och alldeles för ofta och fantiserar kontrafaktiskt huruvida Mussolini kanske inte blev skjuten utan flydde till Argentina.
En av journalisterna, Braggadocio, nystar småningom upp märkliga händelser i italiensk samtidshistoria. Visst får då bokens myllrande händelser en viss karaktär av verklighet, men vad gör det när Eco envisas med att falla huvudstupa ner i sina sidospår? Inte ett kortare stycke med obduktionsrapport, nej tre sidor, inte några kanoncitat ur äktenskapsannonser utan ett halvt kapitel med den sortens fikonspråk.
Det är helt enkelt inte roligt, det saknar skärpa, det saknar elementär sovring och dialogen är som från en sämre skrivarkurs. Till slut blir Braggadocio knivmördad i nån dunkel gränd och boken skruvar upp samtidens alla konflikter till en karusell av terrorism, stormaktsspel, höger och vänster och olja och korruption. Men nej, det blir inte bra då heller, bara rörigare.
Lyd mitt råd, läs om "Rosens namn" i stället.