Det ska erkännas att undertecknad inte tillhör målgruppen för den här filmen. Den första "Mamma mia!" var en musikal-romcom med medelålders kvinnor i de bärande rollerna som blev en megahit för samma demografi.
Jag är en 32-årig man som hatar musikaler och romcoms. Men det är anmärkningsvärt att uppföljaren litar på att kärnpubliken ska bry sig om ett gäng kåta kids.
I föregångaren fick Sophie (Amanda Seyfried) tre nya pappor då hennes mamma Donna (Meryl Streep) träffat tre killar på väldigt kort tid i sin ungdom. Lejonparten av "Here we go again" berättas alltså i tillbakablickar till den tiden.
Året är 1979 och unga Donna (Lily James) kuppar sin examen med ett uppträdande av "When I kissed the teacher".
Det blir startskottet för en göttigt sexpositiv eurotrip där Donna "letar efter sitt öde" även om hon mest hittar killar att ligga med.
Romanserna med de unga killarna Sam, Bill och Harry avhandlas genom charmiga sångnummer och de lösa förbindelserna skildras befriande okomplicerat.
Alla kärleksproblem kan liksom lösas med en Abbalåt med den löjeväckande scenografin som bakgrund.
Ingenting avslöjas eller står på spel. Förutom när filmen motvilligt hoppar tillbaka till nutid. Sophie vill hedra sin mamma efter hennes död med en fet fest på det gamla grekiska hotellet.
Men det verkar som att det kommer börja regna och alla färjor är inställda. Tänk om inte festen blir av? Som om...
Det är njutbart men plottrigt berättat. Sophies pojkvän syns inte till särskilt mycket bortom inledningen, Cher dyker upp som Sophies mormor och river av en "Fernando"-duett tillsammans med Andy Garcia, trots att bägge två saknar koppling till ramhandlingen.
Det svullna persongalleriet och de dåligt ihopklippta tidslinjerna gör att "Here we go again" ibland ofrivilligt liknar "Game of thrones: Abba edition".