De flesta som vuxit upp i en demokrati betraktar det som självklart att tanken är fri. Skallbenet förväntas vara en skyddande sköld ingen omvärld förmår genomtränga, varken med välriktade hugg av reklam eller manipulativ information. Herta Müller som vuxit upp i Rumänien under Ceausescus diktatur, betraktar säkerligen det här som en naiv föreställning.
I Kungen bugar och dödar visar hon i nio kapitel, som vart och ett balanserar på gränsen mellan skönlitteratur och essä, hur inte minst språket och tanken kämpar en stundtals ojämn kamp mot makten. ”Kungen” som här lånar sitt namn från schackspelets tyngsta pjäs och är en metafor för diktatorn, har tusen vägar och spelupplägg för att ta sig in i den oppositionelles tankar.
Müller behandlar främst vad som händer i det egna medvetandet när det finns en förtryckare som rumsterar där. Hur ”verkligheten” som den beskrivs av de partitrogna kan bli allt svårare att förlika sig med, hur språket tycks förljuget, långt från de verkliga tingen. Och ändå tar allt det lögnaktiga plats i kroppen, som en virvelström av tankar som obönhörligt suger nedåt.
Ändrar karaktär
Müller visar genom en stark och plågsam scen, som snabbt ändrar karaktär från idyll till studie i förtryckets mekanismer, hur giftet verkar. Hon sitter i den lilla staden Marburg i Västtyskland och tittar på tre änder som fridfullt simmar i floden Lahn, långt från Rumänien som hon flytt från. Deras näbbar är gula. Gula som guldet hos diktatorns bestick i det palats han har byggt åt sig. Tankarna för henne genast tillbaka, till ångesten, rädslan, och allt det som hon hoppats ha lämnat bakom sig. Ingen överraskning därför att Müller inte tror på kronologi, allt pågår samtidigt, det förflutna är aldrig avskiljt från det närvarande.
Påträngande skildring
Müllers texter skapar en känsla av paranoia. Ungefär på samma sätt som säkerhetspolisen sår sina långsamt växande hot med repliker som ”det finns ju trafikolyckor också” då Müller köpt en cykel och snart kommer att bli påkörd i en ”olycka”. Eller som när en frisörska föreslår att hon borde blondera sig och sen frågar om hon cyklat dit. Dagen efter visar sig behandlingen ha frätt upp Müllers hårbotten till ett enda sår.
Müller skriver en oerhört påträngande skildring av hur det är att leva i en diktatur. Den är ett ytterst värdefullt vittnesbörd. På samma gång också en språklig och stilistisk uppvisning, där exaktheten i formuleringarna får texten att gnistra och blänka som en knivsegg som sakta vänds runt innan den höjs och snabbt kommer vinande.