För en dryg vecka sedan fick jag möjligheten att trampa i mina gamla fotspår. Katrineholms-Kuriren har belyst problem med gängkultur i staden. I artiklarna beskrevs förgreningar in i skolvärlden. Det var en bild som lärarna på Södra skolan inte kände igen sig i. Jag gjorde ett besök under en dag på skolan för att se om den förändrats. I december är det 30 år sedan jag lämnade mina nycklar och ett antal trevliga elever och kollegor för att slå in på journalistikens bana.
Det pratas mycket om att skolan har blivit så mycket hårdare, eleverna är så respektlösa, att de inte lyssnar och att de kommer och går som de vill.
Jag vill kort konstatera att även för 30 år sedan fanns det elever som kom ibland och ibland inte. Det fanns elever som ”sket i” vad läraren sade till dem och så vidare. Då som nu agerade läraren på olika sätt för att möta dessa beteenden, en del bra, en del mindre bra.
När jag frågade hur det kommer sig att bråk oftare polisanmäls nu, fick jag en bra förklaring av rektorn Susanna Ölander Borg. Hon menade att det behövdes för att en myndighet (polisen) skulle ha lättare att ta ett helhetsgrepp om en ungdom som inte fungerar på mer än ett ställe. Det kan jag köpa. Vi löste problemet i skolan men hade bara helhetsgrepp om några få elever.
Jag gick och kom som jag ville under en dag, slank in i en sal här och en där för att känna in stämningen på skolan. Det var glädjande att märka vilken fin arbetsmiljö det var överlag för lärare och elever. För det mesta var det en bra samtalston i korridorerna och enbart vid ett tillfälle fick en vuxen be om lägre ljudnivå. Detta trots att många dörrar var öppna ut mot korridorerna.
Vid ett tillfälle när jag vandrade genom en korridor var det några grabbar som brottades på skoj. Jag satte mig hos dem och började fråga dem om hur det är i skolan. Jag fick seriösa och uppriktiga svar. Visst, någon hade blivit fasthållen men ingen kände den minsta rädsla för att gå till eller att vara i sin skola. Jag drömmer inte om att det är så här för alla men det ger mig ändå hopp om skolan. Min förhoppning är även att den som blir utsatt vågar tala om det för någon vuxen hur det är och få hjälp.
Detta är mitt ”Söder”:
Årskurs 1–3 åt jag pannkakor i skolans dåvarande matsal på andra våningen.
Årskurs 7–9 kämpade lärarna med att få kunskap i mitt huvud.
1979–1987 arbetade jag som lärare i NO ämnen samt matte av och till.