Eleverna i årskurs två står prydligt uppradat i gymnastiksalen. Bakom de, hållandes i en ribbstol, står deras lärare Marcelo Santander.
‒Lägg er ner, var tysta. Andas lugnt, säger han med en auktoritär röst.
Luften stannar till i salen och sedan börjar eleverna i gång med leken. Dagens tema är att samarbeta, ha roligt och följa reglerna.
Barnen utför övningen med bravur. Det går ut föra en boll från första till sista person i ledet utan att den nuddar golvet, men barnen får bara använda fötterna.
Brukar ni alltid ha ett såhär gott samarbete?
‒Ja, fast vi var extra seriösa nu, säger Viggo Hultin, 8 år.
Varför var ni det?
‒Vi var rädda att det skulle stå att vi var dåliga i tidningen, säger han och skrattar till.
I slutet av lektionen går Marcelo Santander igenom vad de har gjort och varför de gjorde det. Barnen sitter och lyssnar men några stökar lite. På ett lekfullt sätt greppar läraren tag i en av eleverna och lyfter upp honom, medans han fortsätter att förklara, till de övriga klasskamraternas belåtenhet.
Marcelo Santander har arbetat för Lötenskolan i några månader och berättar att han trivs på skolan.
‒Det är jättebra här. Idrottshallen är lite liten bara, men jag får anpassa mina lektioner efter det, säger han.
Idrottsläraren utbildade sig i Chile där han också arbeta ett par år för elever i samma ålder som här. Han berättar att det finns en viss skillnad i utbildningen där jämfört med i Sverige.
‒I Chile var det mer fokus på disciplin, kort förklarat var det ett lite hårdare klimat. Det har både sina för och nackdelar, säger han och fortsätter:
‒När jag arbeta i Chile och det var någon elev som inte skötte sig under lektionerna vid upprepade tillfällen kunde de bli avstängd några dagar från skolan. Det kan man tycka vad man vill om, men den eleven slutade förstöra för de andra i klassen, säger Marcelo Santander.
Ute på rasten fortsätter leken. Skolgården ger många valmöjligheter till eleverna. Pingisbord, gungor, basketplan, rutschkana och bandy. Vid de flesta aktiviteterna är det fullt av barn.
‒Det bästa med skolan är att alla är snälla, fröknarna också. Man känner sig som hemma här och man får nästan alltid vara med och leka med alla, säger Viggo Hultin.
Klockan ringer in och barnen går in mot sina klassrum. Längst in i skolan sitter lärarna samlade, där hörs inte ringklockan, i stället blinkar en blå lampa att det är dags för lektion.
Jennie Räisänen är lärare förs de som går i årskurs två. Nu, innan lunch, är det dags för svenska.
‒I dag ska vi börja lite annorlunda. För vi har faktiskt en som fyller år i dag, säger hon.
En av eleverna skiner upp medans de andra instinktivt kliver upp på stolarna.
‒Ta det väldigt försiktigt nu allihopa, säger läraren.
Alla brister ut i sång.
När tonerna har ljudigt färdigt slår sig barnen ner igen. I dag ska de gå igenom svenska fraser, några lite krångliga och förklara dess olika betydelser.
‒En kedja - det kan vara som en sådan man hänger gungor i, säger en elev.
‒Eller en sådan man har runt foten om man varit dum, fyller en annan i.
Några nickar med och sina två klasskamraters förklaringar.
‒Eller ett öl-cafe, om det finns flera stycken, säger en tredje.
Jennie Räisänen fnissar till.
‒Du menar som kanske snabbmatskedja. En restaurang där det finns flera stycken, frågor hon eleven.
‒Ja precis, svarar han tillbaka.