I sydöstra Sörmland längs väg 55/56 går landskapsgränsen mot Östergötland. Några kilometer senare svänger man av stora vägen och anländer till Aliceborg. Vad är detta för plats, en äng? En borg?
Vid en grusväg bara ett stenkast från stora vägen syns ett tegeltak på en låg, röd trälänga.
Åt andra hållet står ett grönmålat sommarhus bakom en klunga träd. Jag skymtar ett ansikte i fönstret och går genom trädgården och upp mot huset för att fråga var jag befinner mig.
– Stig på, vi håller på att packa upp för vi kom just, säger en kvinna i svart solklänning och kortklippt, silverfärgat hår.
Det visar sig vara Hjördis Nilsson. Hon och maken Stig är pensionärer och äger det gröna sommarhuset i Aliceborgs. Egentligen bor de i Stockholm men åker ofta till Aliceborg, inte minst om somrarna. De köpte huset för femton år sedan. Då fanns här bara gräs och träd.
– Smedjan var bara en ruin. Vi rev den, byggde nytt. Vår son bor där nu, säger Hjördis Nilsson och pekar mot den låga, röda byggnaden bortåt grusvägen.
Det gröna sommarhuset byggde de också själva.
– Vi letade på Blocket och hittade den här platsen. Jag tyckte det var lite Kalle Anka över det hela - Aliceborg - Ankeborg, säger Hjördis Nilsson.
[bild nr="5.1"]
I trädgården finns en rabatt med rosor, daglilja och en vildvuxen hallonbuske. Bakom huset finns en gammal fruktträdgård med päron och äppelträd. Gräsmattan är solsvedd efter den heta sommaren.
– Vi har inget avlopp eller rinnande vatten här så det blir inte mycket vattna av, säger Hjördis Nilsson.
Vi pratar om de närliggande sjöarna.
– I den lilla sjön har man planterat in ädelfisk. Det kommer förbi en del folk här som ska fiska. Man måste visst ha fiskekort, säger Stig Nilsson.
– För länge sedan stod ett gammalt hus på platsen som brann ner på 1920-talet, säger Hjördis Nilsson.
Var namnet Aliceborg kommer ifrån vet de inte.
– Det är inte så att det spökar, men mannen som ägde Aliceborg från början var visst väldigt egen, säger Hjördis Nilsson.