Trots att Emilia Utter ständigt gör saker som alla adderar till ett cv som bär tunga meriter beskriver hon sin strävan med karriären som något diffus.
‒Mitt mål är egentligen att jag vill bli fantastiskt duktig. Det skulle vara så underbart att känna att jag nästan inte har några gränser, att jag kan sjunga precis vad jag vill.
Hur långt är du från det målet?
‒Jag tycker det känns inom räckhåll, det är klart jag antagligen inte kommer kunna sjunga allt bäst, olika röster passar till olika saker. Sen jobbar man med sin röst hela sitt verksamma liv och det finns ingen punkt där det är klart. Men jag kommer nog komma till en gräns där det känns att nu går det jäkligt bra.
Hon läser klassisk musik på Birkagårdens folkhögskola där både opera och romanser ingår, där ett exempel på en romans kan vara sången ”Till havs”.
‒Skolan är så pass fri och jag kan anpassa utbildningen till stor del. Jag är inte trött på det men jag vill komma vidare.
Och vidare ska hon, när höstterminen startar på Royal College of Music i London är Emilia Utter en av de nya studenterna.
‒Jag var lite skeptisk till att flytta utomlands, jag har det bra här och bara att flytta till Stockholm var stort för mig. Men nu känner jag annorlunda, nu är jag taggad. Så något har hänt, jag har gått igenom en process.
Skolan som ligger mitt emot Royal Albert Hall åtnjuter ett högt anseende och har fostrat storheter som kompositören John Williams och operasångerskan Joan Sutherland.
‒Det är ungefär som en musikhögskola men inte samma system som här. Jag börjar tredje året och läser två år.
<iframe width="560" height="315" src="https://www.youtube.com/embed/nysEQBN_GhM" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>
Redan för ett år sedan skaffade Emilia sig en rejäl dos med erfarenhet som kan visa sig vara guld värd framöver. Hon spelade Yniold i "Pelléas och Mélisande" på Kungliga Operan.
‒Det var lite ovant först men väldigt mycket trevligt folk och en enormt bra erfarenhet som visade att jag kan stå där på den scenen. Jag fick prova på hur det livet är, att vara på operan även när det inte är föreställningar. Du anar inte känslan av att gå där med operapasserkort, se sitt namn på logen, sitta och äta med operasångarna och känna in Kungliga Operan-stämningen.
Hittade du den stämningen?
‒Ja det gjorde jag verkligen, det var fantastiskt att vara där!
För sångerskor är rösten instrumentet och nyckeln till perfektion stavas balans.
‒Det är väldigt speciellt. Det kommer alltid vara det osynliga instrumentet och inte ens en väldigt skicklig sånglärare kan veta precis vad som pågår där inne. Men måste själv förstå om något är fel och det kan vara väldigt svårt. Då kan man bara gå på känsla, och... säger hon och höjer ett finger.
‒Man får inte känna efter för mycket, då kan det luta över åt fel håll. Det är verkligen viktigt att ha en bra balans.
Att bli en skicklig operasångerska handlar mycket om att finna kärnan i sin egen förmåga.
‒Det är det som är grejen med att sjunga klassiskt, man ska inte krångla till det. Man ska komma åt sin egen klang som finns i en. Jag kommer alltid låta som jag och det var något jag inte insåg i början. Det handlar inte om att vara ute efter att låta så snyggt som möjligt, det handlar om att komma åt det som är äkta.
Den nya insikten förändrade hennes syn på operan.
‒Om man förstår det kan man lyssna på människan bakom rösten. Det kan vara jättehärligt att lyssna på någon man inte tycker har den allra vackraste rösten men det blir vackert för det är äkta, på samma sätt som att alla människor är vackra på sitt eget sätt.
Emilia är engagerad i många projekt, däribland Les Fous med pianisten Gustav Andersson.
‒Vi har ett blandat program så om man har fördomar mot blandningar av genrer får man förhoppningsvis möta dem. Jag har själv bestämt mig för att försöka uppskatta alla genrer, det är inte upp till mig att bestämma vad som är bra, säger Emilia Utter.