På Katrineholms-Kurirens debattsida fanns under ovanstående rubrik den 13 januari en välformulerad artikel, författad av Gun-Britt Karlsson (S). Den skulle nog ha fått betyget MVG av vår förra ärkebiskop KG Hammar, men eftersom KG Hammar och jag inte är överens i alla frågor skulle jag gärna vilja göra några kommentarer till den. Vi känner inte varandra, Gun-Britt Karlsson och jag, men jag gör nog en inte alltför vågad gissning att jag är betydligt äldre. Jag konfirmerades i mitten av trettiotalet. Då var den normala gudstjänsttiden halvannan timme varav predikan upptog en tredjedel. Nattvard firades i min kyrka på landet tre gånger om året. Visst kändes en sådan gudstjänst lång för en tonåring.
Men kyrkoordningarna kan ändras, reformeras, när en ny tid ställer nya krav på dem. Så har skett flera gånger under den tid som jag kan överblicka. Nu ges inte endast en anvisning för hur gudstjänsten kan firas utan flera. Det finns därför möjlighet att i viss utsträckning anpassa den till församlingens önskemål, dock inte hur långt som helst. Vissa element ska finnas med. Detta kan självfallet kritiseras och betraktas som ett hinder. Samtidigt skänker det åt gudstjänsten en stadga som den vane deltagaren känner igen och med tiden lär sig att hålla av.
För att gå en jäktad gudstjänstfirande menighet till mötes – varför annars? – har söndagens gudstjänst under mina många år blivit avsevärt förkortad. Man har till exempel tagit bort den majestätiska inledningsformeln ”Herren är i sitt heliga tempel” och så vidare. Jag erkänner att jag saknar den för den gav redan från gudstjänstens början besked om att jag befinner mig på helig plats för ett möte med den Allsmäktige. Det kom också tydligt fram i syndabekännelsens ord, hämtade från Psaltaren 51. Nu ber vi närmast om ursäkt för att vi kanske, inte säkert, har trampat någon på tårna.
En gudstjänst kan göras kort och ändå bli fylld av liv. Jag hade förmånen att se och höra fyra gudstjänster under helgen från Slottskapellet på Strömsholm. De hade alla 45 minuters längd och inom den ramen fanns allt det väsentliga, dock inte nattvard. Gun-Britt Karlsson har säkert rätt i att åtskilliga predikningar inte berör alla som lyssnar. De har kanske inte enbart talat om tro, hopp och kärlek. De har kanske också berört Guds helighet och rentav nämnt namnet Jesus. Men en predikan ska också ha ett undervisande moment. En kristen bör vara medveten om att han går i en lärjungeskola, hela livet.
Gun-Britt Karlsson har ett förslag till hur gudstjänsten kunde utformas på ett sätt som fler skulle känna meningsfullt. Det skulle ske av de anställda i förening med församlingsmedlemmar. Jag tillåter mig tvivla att det skulle vara möjligt i flertalet av svenska kyrkans församlingar. En första förutsättning för att detta arbetssätt ska kunna fungera är att de anställda och en kärna av församlingsmedlemmar är regelbundna gudstjänstdeltagare. Nämn mig en församling där detta är förhållandet!
Gun-Britt Karlsson skriver att svenska kyrkan håller på att förvandlas till folkrörelse. Jag tror att hon här gör sig skyldig till en feltolkning genom att, som jag gissar, sätta likhetstecken mellan folkrörelse och demokratiskt styrd. Det är ju i själva verket så, för dem som vill se, att svenska kyrkan har avlägsnat sig ganska långt från det som ska känneteckna ett evangeliskt-lutherskt samfund. I ett sådant är Bibeln rättesnöre. Detta är inte längre fallet i svenska kyrkan. Det mest tydliga exemplet på avfallet är beslutet att viga samkönade par och kalla det äktenskap. I kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande instans, tror uppenbarligen en majoritet att det går att fatta beslut i lärofrågor genom rösträkning. Den gud som jag tror på är oändligt mycket större än så och det är jag tacksam för. Om han skulle böja sig för ett beslut, fattat i fullkomlig demokratisk ordning, vore han lika mycket avgud och lika maktlös som de beläten av trä och metall som gamla testamentets profeter hånade. Jag menar helt enkelt att det har skett ett paradigmskifte i svenska kyrkan. Om detta skrev jag en debattartikel i Kuriren den 2 november förra året. (Den som är intresserad kan finna den på Google, Paradigmskifte i svenska kyrkan).
I en tidning i- dag läser jag att svenska kyrkan har avböjt att delta i den Jesusmarsch som i år arrangeras för tredje gången. Tydligen ska dock kyrkan medverka i den årliga pridefestivalen. Denna prioritering skulle kanske KG Hammar gilla, men inte jag. För mig är det bara ännu ett tecken på att svenska kyrkan inte längre kan göra anspråk på att tillhöra den kyrka som är världsvid och har sitt namn efter Kristus.
Jag kan inte förstärka mitt inlägg genom att lägga en partibeteckning till namnet. Men jag stöder Frimodig kyrka, som vill ha bort den politiska styrningen av svenska kyrkan och som gick kraftigt framåt i valet hösten 2009, och även om jag är pessimistisk beträffande svenska kyrkans framtid så är jag det inte när fråga är om Kristi kyrka. Den kommer att bestå – till tidens ände.
Allan Sunnliden