Med en kappsäck och en tvåårig pojke kommer hon till London 1949. Doris Lessing är trettio år och utrustad med mer tillförsikt än pengar. Kappsäcken innehåller manuskriptet till hennes första roman Gräset sjunger.
Vad innehåller tillförsikten? En känsla av nödvändighet, tror jag, där skoningslöshet är en sida av saken, frihet är en annan.
Doris Lessing har tackat nej till ett startkapital från mamma, eftersom en del av syftet med resan till London är att komma bort från modern, en kvinna som för Doris representerar instängdhet, bitterhet, konventioner, förtryck. Hon vill bort, inte bara från en mamma och en familj som verkar kväva henne utan också från ett land som har samma effekt, Sydrhodesia.
Doris Lessing finner landet förfärligt, instängt av rasbarriärer, förtryck. Hon sticker ifrån alltihop: ett nytt liv ska börja.
Gör det det? Ja och nej.
Nya erfarenheter, flitigt skrivande, nya riktningar men också känslan av distans, vilsekommenhet, en kritisk blick på samtiden.
Vandra i skugga som är andra delen av Doris Lessings självbiografi, är tjock som en bibel men en som definitivt saknar ordspråksbok. Här serveras inga sanningar som är hållbara för alla tider. Tvärtom, Doris Lessings styrka är att hon är självkritisk och reflekterande. Hon har en imponerande förmåga att ifrågasätta sin bild av verkligheten, både i dåtid och nutid.
Det är alldeles uppenbart att hon inte försöker bygga ett monument över sig själv utan att hon försöker förstå.
Hon beskriver åren mellan 1949 och 1962, men befinner sig hela tiden i 1990-talet, med en drygt sjuttioårig kvinnas livsperspektiv.
Eftersom Doris Lessing kan konsten att samtidigt skriva levande och nyanserat och behålla distans och förnuft är Vandra i skugga intressant läsning. Den är visserligen inte litterärt genomarbetad på samma sätt som Doris Lessings många romaner och noveller , den är tvärtom en ganska pratig och ostrukturerad bok.
Doris Lessing kommer till ett krigshärjat London. Kan vi idag förstå vad det innebar, den tid som rådde under kalla kriget, hur den påverkade människor?
Hon lever enkelt, försöker klara sig som alla andra.
London är å ena sidan en kall och fattig stad, å andra sidan en levande, full av teater, nya former av litteratur, diskussioner.
Doris Lessing finner vänner, dras in i kretsar och blir så småningom en av efterkrigstidens mer betydande författare. Det låter enkelt formulerat i en mening men är tio år av vedermödor. Hon får den stora äran att räknas in bland de arga unga männen: John Osborn och Arnold Wesker.
Hur arg var Doris Lessing då? Tillräckligt för att gå in i kommunistpartiet, för att resa till Sovjetunionen som officiell gäst.
Doris Lessing blir partimedlem, visserligen en både ifrågasatt och ifrågasättande, en som lider av kollektiva förenklingar men trots allt en medlem. Hennes böcker kommer ut också i Sovjet, men ingen allra minst hon själv, vet hur och när. Gräset sjunger brännmärks också som freudiansk och behäftad med icke-kommunistiska fel och brister. Hennes noveller ansågs patriarkala och hon anklagades för att sakna känsla för proletariatet.
En av kärnfrågorna i Vandra i skugga är Doris Lessings försök att förstå hur hon kunde vara så naiv. Det betyder inte att hon gör någon enkel helomvändning under galgen.
Nej, hon borrar långsamt i tidens mentala jordlager, försöker se vilka frön som gror där.
När Sovjetunionen håller sin tjugonde kongress 1956 och Chrustjev säger "sanningen" om Stalins brott fick det samma effekt "som om världens kommunistpartier hade sprängts i bitar en bomb".
För sin egen del tycker hon inte det är något hårt slag eftersom hon inte lagt all psykologiska ägg i samma korg. Men ändå: att rannsaka alltsammans, inte minst sig själv, är inte lätt. Hon skriver om social masspsykopatalogi, sin delaktighet . Det Doris Lessing kommer fram till är enkelt uttryckt att hon under andra omständigheter kunde ha godtagit andra auktoritära läror. Det är både en besk och befriande insikt. Vandra i skugga hör definitivt till de där böckerna man tycker sig bli lite klokare av.
TITA NORDLUND-HESSLER