Jag har alltid tyckt om humlor. Trots sin mjuka, fylliga form lyckas de lyfta på sina spröda vingar. Förr ansåg aerodynamikerna att det var en omöjlig ekvation, tills man kunde konstatera att humlans flygförmåga beror på en vinge som påminner om ett helikopterblad och dess speciella rörelsemönster, samt en förmåga att lagra energi som inte släpps iväg innan en viss anspänning är nådd.
En försommar stötte jag på en humla på en hårt trafikerad väg utanför min bostad. Den rörde sig långsamt och vingligt. Flög inte iväg när jag satte ner handen. Troligen hade den krockat med en förbipasserande bil. Jag övervägde om jag skulle ta med den hem eller strunta i den. Den följde med hem utan protester för att vila ut eller dö i min rabatt. Efter några timmar låg den fortfarande kvar på samma ställe jag lagt den. Temperaturen sjönk på kvällen och jag flyttade in den och lade den i en blomkruka i stället. Tänkte att den kanske hade en bättre chans om den inte frös.
Tidigt nästa morgon väcktes jag av ett intensivt surrande ljud. Först förstod jag inte vad det var, men det var ju humlan som lät. Den hade återhämtat sig efter en natts vila och hittat till altandörren. Nu flög den fram och tillbaka och ville ut i friheten. Jag kände mig lycklig i hjärtat att se den fylld av ny energi seglandes ut i trädgården.
En ängshumlas livslängd är kort. Så varför ska man bry sig?
Jag plockar aldrig in insekter annars. Tvärtom. Kommer de in i lägenheten vill jag få ut dem bums. Det händer att jag likviderar vissa på ren reflex. Min nattgästande humla var speciell och ett undantag. När det såg hopplöst ut för henne segrade livet ändå.
Ett av mina första jobb på Katrineholms-Kuriren i sommar var att intervjua en djurrättsaktivist som kämpar för kycklingar. Hon förväntade sig påhopp för att hon tog ställning för dem som individer. Ändå visade sig de flesta var positiva efteråt.
Det krävs mod att stå upp för någon, men största utmaningen ligger kanske i att våga bejaka den sidan hos sig själv?
I slutändan kan det ändå vara vi själva som blir berikade om vi gör det. Hur många sekunder ska jag hoppas att humlan ägnade mig en tanke av tacksamhet? Ingen naturligtvis. Men jag minns henne än.