Det finns många sätt att få inspiration till att skriva en bok. Kanske är det bara som ett utlopp för fantasin, ett sätt att berätta en god historia eller att bara skriva av sig. För Karin Andersson började det med små papperslappar i en byrålåda. Små fragment av bruksorten Högsjös musikaliska historia.
‒Efter ett tag hade jag samlat på mig så många brottstycken att mina vänner mer eller mindre tvingade mig att göra någonting av det, berättar Karin Andersson.
Sagt och gjort. Efter flera års arbete och grävande i arkiv ger hon tillsammans med Högsjö Kulturmiljöförening ut "Musiklivet i en Bruksort", en kartläggning av orten och musiken från 1800-talets slut.
I boken framgår hur brukssamhället har varit en förutsättning för musik och sång. En orkester var bruksägarnas sätt att signalera kapital och status. Och vid represenationsmiddagar och andra fester var därför blåsorkestrarna ett givet inslag.
‒Det är också genom dem som ortsinvånarna kommer i kontakt med något annat än folkmusik med fioler och dragspel.
Här finns berättelser om militärmusikanter som får audiens hos sultanen av det Ottomanska riket, om byaskvaller och lokala schismer. Men det är också en berättelse om musikens roll i förhållande till religionen.
‒Mitt intryck är att Högsjö aldrig har varit särskilt religiöst. Jag tror att det har påverkat den roll som musiken har fått. Att vara musikant i en bruksorketser var ärofyllt och gav mening och glädje till hela orten.
Boken är också ett bevis för den myllrande historia som finns på små orter och som bara väntar på att bli upptäckt.
‒Mycket av det som jag skriver om finns dokumenterat. Men det finns information om den här bygden och dess historia som snart går förlorad. De äldsta invånarna som lever kvar här har helt fantastiska historier att berätta om stora samhällsförändringar som vi tar för givna i dag.