Den gamla skolan vid Ericsberg utanför Katrineholm är mjukt inbäddad i vitt. Elsa Hatz Grandin sopar bort snö från verandan. Inne i köket är mamma Ingeborg Hatz, pensionerad lärare, i full färd med lussebaket.
Miljön andas trygghet och historia och den som lyssnar riktigt noga kan nästan höra det förgångnas barnaröster eka mellan väggarna.
‒Här var gymnastiksalen, med ribbstolar på väggarna, säger Elsas syster och Ingeborgs dotter Cora Hatz Grandin som tar emot i hallen.
Många detaljer i huset är bevarade, av ren kärlek. Ribbstolarna finns kvar, dock inte på väggarna; de behövde lämna plats för konsten.
Det är här, i den gamla skolsalen intill hallen, som konstnären Cora Hatz Grandin har sin ateljé. Det stora, personliga rummet är fyllt av hennes konstnärsliv. Men här finns också spår av pappa, konstnären Lars Grandin, som gick bort 2010.
Hans ateljé blev sedermera dotterns. Nu är Cora Hatz Grandin i färd med att skapa en barnbok i ateljén, tillsammans med sin syster.
‒Det är Coras historia helt och hållet. Jag har skrivit texterna när bilderna har blivit klara. Jag jobbar på sjön och har skrivit på båtar, säger Elsa Hatz Grandin som klär systerns bilder i ord.
Hon är nyutexaminerad sjökapten efter fyra års studier. Men hon är även en singer-songwriter, van vid att finna rytmen i texter, och en hejare på limerickar och rim.
‒Det är roligt att leka med ord. Jag vill ha ett flöde i texten, med enkla rim, säger hon.
"Sagan om Tusse, Hickok och Cora" är en klassisk godnattsaga på rim, med Cora Hatz Grandins tolv detaljrika bilder att utforska och vila i. Sagan riktar sig till alla åldrar och bygger delvis på pappa Lars sagor som han brukade berätta vid läggdags.
‒Han hittade på godnattsagor, ofta om två kaniner, berättar Cora.
Sagans kaniner, Tusse och Hickok, har funnits i verkligheten och flera karaktärer i boken har drag av människor och djur från författarnas barndom. Som exempelvis Fiskare-Bror vid Gimmersta, som var en omtyckt bekantskap för tvillingarna under de första uppväxtåren i Julita.
Författarnas mormor, som bodde hos familjen sitt sista levnadsår, har också legat till grund för en karaktär i boken. Och huvudpersonen, barnet Cora, har förstås fått sitt namn efter konstnären själv.
‒Men hon ser ut som Elsa gjorde.
Cora Hatz Grandin berättar att hon vill lära barn att se djupet i en bild. Den konsten har hon förfinat själv sedan hon började måla redan vid fyra års ålder.
I arbetet med sagan har hon delvis målat bilderna i kronologisk ordning.
‒Jag har börjat med en känsla, en stämning, som jag vill åt i varje bild.
Framför allt är "Sagan om Tusse, Hickok och Cora" ett äventyr. Men den ska också bära på ett lugn och en möjlighet till reflektion, inte minst om döden och om huruvida vi har änglar som vakar över oss.
‒Det handlar om att ta barn på allvar, och om att skildra barns och djurs nära förhållande.
Om allt går enligt plan ska boken ges ut under nästa år. Nu när arbetet börjar rundas av kan systrarna se med glädje och värme på sitt verk.
‒Jag skulle aldrig kunna ge ifrån mig något som jag inte älskar. Det måste komma från hjärtat, säger Cora Hatz Grandin.