Jag är ett fan. Det är bara att konstatera. Idoldyrkan är en livsstil som jag känner väl. När ordet ”fan” började användas för beundrare betraktades fansen som sjuka. Nu vet man tack och lov att de flesta är friska, och att idoldyrkan är en hobby bland andra. En hobby som ger nöje, kunskap, trygghet, nya kontakter och något kul att lägga sin tid på. ”Men varför dyrka en idol?”, kan man undra. Det har psykologer funderat på. Bland andra Freuds anhängare, som menar att idoldyrkan är starkast hos tonåringar, för att de vill lämna boet och hitta nya förebilder. Visst låter det rimligt?
Jag passar väldigt bra in i mallen för ett typiskt fan. Som de flesta andra sögs jag in i livsstilen under tonåren. Jag försvarade mina favoritband i vått och torrt och började snabbt samla skivor, tidningar, autografer, tröjor, konserter med mera. Typiskt fans. Jag åkte tvärs över landet (och utomlands) för att se ”viktiga” konserter och köade i timtal för signeringar. På köpet fick jag många nya vänner och bekanta. Jag var fast, men det var oerhört trevligt.
Nu undrar jag hur livet skulle se ut om inte 12-åriga jag hade fastnat för The Arks musik. Det skulle säkert vara annorlunda. Jag skulle nog inte ha arrangerat konserter. Inte åkt till alla dessa städer. Jag betvivlar att jag ens skulle skriva i den här tidningen. Vi ställs inför många vägskäl i vardagen, och min idoldyrkan knuffade mig i den här riktningen. Det tackar jag för.
I dag betraktar jag mig som ganska fri från den fanatiska livsstilen. Den tillhör tonåren och har krympt till ett fint minne, intalar jag mig själv. Jag orkade inte ens åka till Eskilstuna när en favoritartist spelade där nyligen. Trots att artisten påminde mig. Vilken vändning, va? En klumpigt formulerad förklaring är nog att jag har ”skaffat mig ett liv”. Jag kan inte längre spendera mer tid på musiken än på mig själv.
Men ingen regel utan undantag, ni vet. När jag intervjuade ett fan häromdagen blev jag nostalgisk. Sen kom ett nyhetsbrev som fick mig att studsa upp och ner på stolen, som ett popcorn. En musiker som jag har beundrat länge ska spela i Sverige. En artist vars musikgeni får mig att överge de sansade tankarna. ”Vad är väl en bal på slottet ...” fungerar inte den här gången. Jag måste helt enkelt gå på konserten! Där ser man. Jag är tydligen ett fan fortfarande.