Fram med kniven. Pang! Chop! Lökflisorna yr över brädet.
"Masculinising domesticity: An investigation of men's domestic foodwork." Så heter studien som artikeln berättar om. Olja i pannan; glunk, glunk. Schhhh! fräser grönsakerna.
Studien påstår att vi män dramatiserar vår matlagning mer än kvinnor gör. Så när jag och mitt ego rör i grytorna framställer vi oss själva som mer viktiga än den kock som är av motsatt kön. Slafs! I med köttfärsen.
Mat är identitetsskapande och därmed en statussymbol, läser jag. Och vi män är ju väldigt måna om att vara statusbärare. Rrrrrpppp, rasslar lågprismakaronerna ner i kastrullen.
Bland oss karlar är matlagning en materialsport, uppger studien. Därför har vi skaffat de bästa franska grytorna, tyska sifonerna och japanska knivarna. Hm. Plockar fram durkslaget.
Jag känner inte igen mig i det jag läser. Jag bakar inga surdegsbröd, stoppar inte min egen korv och har inget mikrobryggeri i källaren. Men vänta, här står något mer: det är inte bara av egoistiska motiv vi män lagar mat. Det handlar också om omhändertagande, solidaritet och kärlek.
Äntligen några klokord. Försiktigt med pepparn nu, försiktigt ...