Att döma en person efter utseendet är något som vi alla sysslar med, framhåller Olle Bergquist.
– Vi är likadana allihop. Första gången vi träffar folk glor vi på dem och tänker "o vad trevlig han ser ut" eller "fy fan vilken typ", och nästa dag upptäcker vi att det var tvärtom, säger han.
Det är om denna benägenhet att sätta en människas utseende i samband med hennes övriga egenskaper som Olle Bergquists bok Det skvallrande ansiktet. Fysiognomikens historia handlar. Ordet fysiognomik syftar på just detta, att bedöma en människas egenskaper efter hennes yttre, framför allt efter ansiktet. Ett ämne som länge intresserat Olle Bergquist.
– Det har legat varmt om hjärtat väldigt länge, säger han.
Olle Bergquist tecknar en fysiognomikens historia som går tillbaka till Aristoteles och sträcker sig över frenologin – alltså föreställningen om skallformens betydelse - till rasbiologi och fram till våra dagar. Det är en omfattande genomgång som knappast gjorts tidigare, åtminstone inte på svenska.
Det är farliga idéer, framhåller författaren, och det finns också många svenskar som ägnat sig åt fysiognomi och liknande. Rasbiologiska institutet i Uppsala är ett exempel, Emanuel Swedenborg ett annat.
– Han är kanske den som har störst skuld i detta, efter Lavater, menar Bergquist och hänvisar till Swedenborgs idéer om en korrespondens mellan andligt och materiellt, inre och yttre.
Lavater var en schweizare som på 1700-talet kom med en bok i ämnet, och det är av honom som Bergquist lånar själva ordet fysiognomik.
Fysiognomiken har utövat ett stort och skadligt inflytande i politiken, enligt Olle Bergquist. Det handlar här inte bara om nazisternas illdåd, utan också om exempelvis den svenske kungen Gustav IV Adolf. Han menade att Napoleon liknade vilddjuret i uppenbarelseboken, och grundade sin utrikespolitik på detta – med ödesdigra följder.
Vad allt teoribyggande kring utseende kopplat till egenskaper beror på är inte lätt att veta, Bergquist konstaterar bara att det funnits under mycket lång tid. Vissa idéer som den om att en hög panna vittnar om begåvning, är gamla föreställningar som delvis kanske lever kvar även i vår nuvarande föreställningsvärld.