I höstas började hoten komma, till att börja med riktade bara mot Emma Isacsson.
– Det var meddelanden som började med hat och slutade med hot. Det trappades upp, först skrev han att han ville se om jag skulle dö av en sjukdom. Sedan skulle han skada och döda mig, säger hon.
I flera år, fram till förra våren, hade mannen varit engagerad i Västra Vingåkers församling. Bland annat hjälpte han till i arbetet runt gudstjänsterna. När det engagemanget avslutades uppfattade Annalena Geiron-Widén, som arbetar som diakon i församlingen, att mannen var besviken. Han tycktes vara besviken på församlingsassistenten Emma Isacsson, som också är Annalena Geiron-Widéns dotter, trots att hon inte haft något samröre alls med mannen, mer än "hej" och småprat om de sågs någon gång.
I september i fjol dömdes mannen för olaga hot mot Emma Isacsson. Efter det blev det lugnt en tid. I februari i år började hoten komma igen, skickade till mamman men främst riktade mot Emma, kyrkan och kyrkans hus, som mannen sa att han skulle bränna ned. Mannen fick kontaktförbud i februari, som han genast bröt mot. Han mejlade till polisens utredare att han skulle döda kvinnorna och greps och häktades efter det.
– Då blev vi lättade. Vi sa "nu kan vi sova", säger Emma Isacsson, som liksom Annalena Geiron-Widén är sjukskriven på grund av det som hänt.
Att leva under hot förstör glädjen, säger hon.
– Man blir ganska orkeslös. Det är svårt att hitta glädjen. Det är att leva under konstant stress, att alltid vara på sin vakt. Framförallt när jag är ute och kör och en bil ligger bakom. Jag har fruktansvärda mardrömmar varje natt. Jag har försökt sova på dagarna i stället, men jag drömmer då med.
I mardrömmarna ska hon bli dödad, hon blir jagad.
För Annalena Geiron-Widén har hoten betytt att hon blivit mycket begränsad i sin tillvaro och i sitt yrkesliv.
– Jag är diakon. Jag måste kunna möta människor, vara tillgänglig. För mig är låsta dörrar en katastrof. Den kyrka jag brinner för ska finnas i livets alla skeden, vara öppen. Det är min hjärtefråga. Jag överväger om jag ens kan fortsätta som diakon, säger hon.
Det gör något med en som människa att vara hotad, fortsätter Annalena Geiron-Widén.
– För vår del har det varit dubbelt. Vi är både kollegor och mor och dotter. På arbetet har jag en kollega som varit hotad sedan i augusti. Sen är jag ledig, då är jag mamma till en hotad tjej.
Thore Rosenberg är kyrkoherde i Västra Vingåkers och Österåkers församling. Han kallar situationen omtumlande och knepig. När hoten återupptogs i februari fattades beslutet att hålla kyrkan stängd.
– Det påverkar vårt sätt att vara kyrka, att vi har varit tvungna att hålla låst.
För alla som arbetar i församlingen har hoten påverkat, fortsätter kyrkoherden.
– Vi tänker på det, vi pratar om det, vi blir fixerade vid det. Vi lägger så mycket tid på det här.
Nu är kyrkan upplåst igen.
– Vi resonerar så att man kan elda upp en kyrka även om den är låst. Men vi har sagt att om man arbetar i kyrkan, städar eller spelar orgel eller vad som helst, kan man låsa utan att behöva förklara varför.
Nu i mars åtalades mannen, för olaga hot, brott mot kontaktförbud och övergrepp i rättssak. I måndags dömdes han på alla punkter, till villkorlig dom.
– Domen känns som ett hån. Att först få veta att han döms för alla tre brotten han anklagats för. Sedan i nästa andetag försattes han omedelbart på fri fot, säger Annalena Geiron-Widén.
Thore Rosenberg håller med:
– Det känns som "jaha". All osäkerhet, sjukskrivningar, allt vi har tappat i verksamhet. Barnverksamheten och diakonin ligger i träda. Allt lidande det kostar oss, som församling.